Undervisning av barn som är placerade av barnskyddet

Riksomfattande utvärdering

Hur fungerar samarbetet mellan olika aktörer som ordnar undervisningen av barn och unga och vilka slags problem finns där eventuellt?

uppbyggt?

De största utmaningarna kommunerna hade när det gäller att ordna undervisningen för placerade barn var att eleverna har ett allt större behov av särskilt stöd och elevvård. Andra utmaningar är också det ökade behovet av speciallärare, elevernas mentala problem och informationsgången mellan kommunernas socialväsenden och skolväsenden.

I enkäten ombads kommunerna beskriva hur samarbetet fungerar vid ordnandet av undervisningen och eventuella utmaningar i anslutning till det. I figur 3.9.1. presenteras hur respondenterna ser på samarbetet mellan undervisningsväsendet och social- och hälsovårdsmyndigheterna i respektive RFV-område. Av figur 3.9.1. framgår att på skalan 1–5 får samarbetet mellan undervisningsväsendet och social- och hälsovården det högsta betyget (3,1) i RFV i Östra Finlands område. Skillnaden är statistiskt signifikant (p< 0.05) jämfört med RFV i Västra och Inre Finlands område (betyg 2,3). RFV-områdenas medeltal är 2,6.

Kommunerna ombads också ge sin syn på samarbetet mellan placerarkommunen och undervisningsväsendet i den mottagande kommunen. RFV-områdenas medeltal är 2,8. I figur 3.9.2 visas fördelningen av värdena mellan de olika RFV-områdena på skalan 1–5. Kommunerna tillfrågades också om hur kommunernas undervisningsväsenden får de uppgifter som de behöver om barnen från placerarkommunens social- och hälsovårdsmyndigheter (figur 3.9.3). Informationsutbytet mellan kommunens undervisningsväsende och placerarkommunens social- och hälsovårdsmyndigheter får i genomsnitt betyget 2,2 på skalan 1–5. Det är det sämsta betyget av alla påståenden som kommunerna skulle ta ställning till. Det sämsta betyget som gavs i svaren på detta påstående kom från kommunerna i RFV i Lapplands område.

På frågan om hur samarbetet mellan utbildningsanordnarna och de privata barnskyddsanstalterna fungerade gav respondenterna i genomsnitt betyget 3,2 på skalan 1–5. Figur 3.9.4. visar fördelningen enligt RFV-område. Av figur 3.9.4. framgår att kommunerna i RFV i Östra Finlands och RFV i Norra Finlands område ger samarbetet det högsta betyget (3,7), dvs. kommunerna i Östra Finland och Norra Finland bedömde att samarbetet fungerar bäst. Enligt svaren fungerar samarbetet sämst i kommunerna i RFV i Västra och Inre Finlands och RFV i Södra Finlands områden (2,9). Skillnaden mellan svaren från kommunerna i RFV Östra Finlands område och RFV Västra och Inre Finlands område är statistiskt signifikant (p>0.05).

Av kommunernas öppna svar på samarbetsutmaningarna accentueras särskilt ett problem: informationsgången mellan olika aktörer fungerar dåligt och är ofta personbunden. Kommunerna vill ha ett gemensamt system där informationen förmedlas bättre i synnerhet mellan socialväsendet och undervisningsväsendet. Informationen om placeringen kommer ofta som en överraskning för den mottagande kommunen och därför är det utmanande att förbereda sig på placeringen.

Informationsgången mellan olika aktörer beskrevs t.ex. av en kommun inom RFV i Östra Finlands område på följande sätt: Informationspraxis mellan kommunerna och den sociala sektorn behöver fortfarande utvecklas. Informationen om de placerade barnen är splittrad både i fråga om kommunens egna barn och de barn som kommer från andra kommuner. Samarbetsparterna är också utspridda i och med att den sociala sektorns arbetstagare finns på separata platser inom det förebyggande arbetet, familjearbetet och barnskyddsarbetet.

I kommunerna önskas också bättre framförhållning i fråga om organiseringen av undervisningen för placerade barn. I ett svar från en kommun i RFV i Sydvästra Finlands område berättade man att barn placeras i kommunen utan att undervisningsväsendet på något sätt informeras om saken i förväg. Man kontrollerar inte om det finns resurser att erbjuda tillräckligt med service för eleven (t.ex. stödfunktioner för elever med behov av krävande särskilt stöd eller språkval). Barnskyddet hänvisar till tystnadsplikten.

Regionförvaltningsverken har också tidigare utrett undervisningsarrangemangen för barn som placerats i kommunerna med stöd av barnskyddslagen (Utvärdering av basservicen 2016). I den utvärderingen som gällde situationen år 2015 ansåg drygt hälften av kommunerna (n=243) att de som stöd för sin verksamhet i genomsnitt fick tillräckligt med information om de placerade barnen av myndigheterna i antingen den egna eller den placerande kommunen. Enligt respondenterna begränsades tillgången till information år 2015 allmänt taget i synnerhet på grund av resursbrist eller en snäv tolkning av sekretessbestämmelserna. I utvärderingen av 2015 var det mest problematiskt att få information från den placerande kommunens social- och hälsovårdsväsende: rentav 71,9 % av respondenterna upplevde då att det var svårt att få information. I den nu aktuella utvärderingen av situationen 2019 får tillgången till information från den placerande kommunens social- och hälsovårdsmyndigheter också det lägsta betyget: på skalan 1–5 gav respondenterna betyget 2,1. Det verkar därför som att det fortfarande finns problem med informationsgången mellan dessa båda parter.

Kommunerna tillfrågades genom olika påståenden och öppna frågor om de största problemen med att ordna undervisningen för barn som placerats med stöd av barnskyddslagen. I figur 3.9.5 presenteras respondenternas bedömningar av elevvården. Det ökade behovet av elevvård upplevdes som mer problematiskt (värde 3,9 på skalan ett till fem) i kommunerna i RFV i Norra Finlands område än i kommunerna i de övriga RFV-områdena (figur 3.9.5). Typen av kommun hade också betydelse för hur frågan besvarades (p<0.05): landsbygdskommuner gav i genomsnitt värdet 3,4, medan värdet i tätortskommuner och urbana kommuner var 3,8. Med landsbygdskommuner avses i denna rapport kommuner med färre än 4 000 invånare, med tätortskommuner kommuner med 4 000–20 000 invånare och med urbana kommuner kommuner med över 20 000 invånare.

Det ökade behovet av elevvård kommenteras t.ex. i ett svar från en kommun i RFV i Södra Finlands område på följande sätt: Skolorna har inga klasser där de barn och unga som återvänt från placeringen skulle kunna placeras. Det skulle behövas en etappklass med tillräckliga resurser.

På motsvarande sätt berättade en annan kommun inom samma RFV-område att placerade barn får inte tillräckligt med stöd t.ex. för sitt psykiska mående. Barnen mår psykiskt dåligt, men får inte professionell hjälp.

Kommunerna ansåg även att det ökade behovet av intensifierat och särskilt stöd var en utmaning vid ordnandet av undervisning för placerade barn (Figur 3.9.6.). De kommuner i RFV i Södra Finlands område som besvarade enkäten upplevde att det ökade behovet av intensifierat och särskilt stöd var mer problematiskt (värde 4,1) än kommunerna i de övriga RFV-områdena. I urbana kommuner är det ökade behovet av intensifierat stöd också en större orsak till problem vid ordnandet av undervisningen (p > 0.05, värde 4,2) än i tätortskommuner (värde 3,9) eller i landsbygdskommuner (värde 3,4).

Även det ökade behovet av skolgångshandledare innebär utmaningar för undervisningen för placerade barn. Av figur 3.9.7. framgår att det ökade behovet av skolgångshandledare har varit mest problematiskt vid ordnandet av undervisningen i kommunerna i RFV i Norra Finlands område (värde 4). Minst utmaningar har det ökade behovet av handledare inneburit i kommunerna i RFV i Lapplands område (värde 2,7). Kommuntypen inverkade också på hur utmanande det ökade behovet av skolgångshandledare var (p < 0.05): i landsbygdskommuner (värde 3,3) var det ökade behovet inte ett lika stort problem som i tätortskommuner (3,7) och urbana kommuner (3,8).

Elevernas frånvaro (Figur 3.9.8) medför inte så betydande problem när det gäller undervisningen för placerade barn som de omständigheter som lyfts fram ovan. I urbana kommuner (värde 3,0, p < 0.05) är elevfrånvaron dock statistiskt sett betydligt mer problematisk än i landsbygdskommuner (värde 2,2).

Elevbedömningen (figur 3.9.9.) medför inte heller några betydande problem vid undervisningen för placerade barn. I urbana kommuner (värde 2,7, p < 0.05) orsakar elevbedömningen dock större problem än i landsbygdskommuner (värde 2,1).

Kommunerna tillfrågades också om huruvida samarbetet med de enheter där barnen är placerade medförde problem vid ordnandet av undervisningen (Figur 3.9.10). Kommunerna gav bristande samarbete med den enhet där barnen var placerade ett genomsnittligt värde på 2,6 som förklaring till problem med att ordna undervisningen för barnen.

Det ökade behovet av speciallärare medför betydande problem för kommunerna när de ska ordna undervisningen för placerade barn (Figur 3.9.11.). Kommunerna gav det ökade behovet av speciallärare i genomsnitt värdet 3,6. I urbana kommuner (värde 3,9, p<0.05) och tätortskommuner (3,7) var det ökade behovet av speciallärare statistiskt sett betydligt mer problematiskt än i landsbygdskommuner (värde 3,0).

Informationsgången mellan socialväsendet och skolväsendet medförde också betydande problem för undervisningen för placerade barn (Figur 3.9.12). Figuren visar att kommunerna i genomsnitt gav värdet 3,5 för de 15 presenterade omständigheterna. Informationsgången mellan socialväsendet och skolväsendet är mest problematisk i kommunerna i RFV i Södra Finlands område (värde 3,8) och minst problematisk i kommunerna i RFV i Lapplands område (värde 2,6). Informationsgången mellan dessa två sektorer orsakar större problem i urbana kommuner (värde 3,9, p < 0.05) än i tätortskommuner (värde 3,4).

En del kommuner önskade även riksomfattande anvisningar om informationsgången, vilket bl.a. framgår av följande kommentar från en kommun inom RFV i Västra och Inre Finlands område: Jag skulle vara glad om det fanns tydlig riksomfattande praxis för skolgången för placerade barn och unga. Det vore särskilt bra att ha tydliga anvisningar om vilka uppgifter och statistiska uppgifter undervisningsväsendet bör få från barnskyddet utan att särskilt begära det. Detta borde fungera redan nu, eftersom lagen anger att den information som är nödvändig för att ordna undervisningen ska överföras, men i praktiken är det inte alltid så här enkelt.

Utmaningar som hängde ihop med de placerade elevernas hälsoproblem framgår av figur 3.9.13. Kommunerna gav elevernas hälsoproblem i genomsnitt värdet 2,6 som förklaring till utmaningar med att ordna undervisningen för placerade barn. I urbana kommuner (värde 2,9, p < 0.05) utgör elevernas hälsoproblem en större utmaning vid ordnandet av undervisningen än i landsbygdskommuner (värde 2,2).

Elevernas problem med sin psykiska hälsa utgör en avsevärd utmaning för undervisningen av eleverna (Figur 3.9.14.). Kommunerna gav problem som hänförde sig till elevernas psykiska hälsa ett värde på i genomsnitt 3,6. De psykiska problemen utgör statistiskt sett en större utmaning i RFV i Sydvästra Finlands område (värde 4,0, p < 0.05) än i kommunerna i RFV i Lapplands område (värde 2,5). Dessutom spelar problemen överlag en större roll i urbana kommuner (värde 4, p<0.05) och tätortskommuner (värde 3,6) än i landsbygdskommuner (3.1).

Nästan utan undantag berättade kommunerna om att bristfällig informationsgång är ett problem när det gäller att ordna undervisning för placerade barn. Informationsgången försämras även av omsättningen på personal. I vissa kommuner kan det även finnas oklarheter i fråga om ansvars- och rollfördelningen. Vissa kommuner lyfte också fram våldsamt beteende hos de placerade barnen och de risker det medförde. Droger och andra rusmedel ligger ofta bakom dessa problem.

I regionförvaltningsverkens utvärdering av situationen 2015 (Basserviceutvärderingen 2016) orsakade det ökade behovet av elevvård samt behovet av intensifierat och särskilt stöd mest problem när det gällde undervisningen för placerade barn. Dessutom var det problematiskt att kommunerna var tvungna att ordna undervisningen med kort varsel. Även enligt den nu aktuella utvärderingen hörde det ökade behovet av elevvård och intensivt och särskilt stöd till de största problemen. I utvärderingen av situationen 2019 har de största problemen med ordnandet av undervisning för placerade barn gällt det ökade behovet av intensifierat och särskilt stöd, det ökade behovet av elevvård och det ökade behovet av speciallärare och skolgångshandledare. På samma nivå som de två sistnämnda finns också utmaningar som hänförde sig till elevernas psykiska hälsa. I 2015 års utvärdering ställdes inga direkta frågor om de utmaningar som berodde på elevernas psykiska hälsa. Därför är det utifrån den nu aktuella utvärderingen inte möjligt att bedöma om utmaningarna som hänför sig till elevernas psykiska hälsa är ett helt nytt fenomen i undervisningen av placerade barn. I vilket fall som helst verkar det som att elevernas psykiska problem är en stor utmaning när det gäller att ordna undervisningen för placerade barn.

Figur 3.9.1. Samarbetet mellan undervisningsväsendet och social- och hälsovårdsmyndigheterna i respektive RFV-område.

Figur 3.9.2. Samarbetet mellan kommunens undervisningsväsende och den placerande kommunens undervisningsmyndigheter.

Figur 3.9.3. Samarbetet mellan kommunens undervisningsväsende och den placerande kommunens social- och hälsovårdsmyndigheter

Figur 3.9.4. Samarbetet mellan utbildningsanordnarna och privata barnskyddsanstalter.

Figur 3.9.5. Betydelsen av det ökade behovet av elevvård som förklaring till utmaningarna med att ordna undervisningen.

Figur 3.9.6. Betydelsen av det ökade behovet av intensifierat och särskilt stöd som förklaring till utmaningarna med att ordna undervisningen.

Figur 3.9.7. Betydelsen av det ökade behovet av skolgångshandledare som förklaring till utmaningarna med att ordna undervisningen.

Figur 3.9.8. Elevfrånvaro som förklaring till utmaningarna med att ordna undervisningen.

Figur 3.9.9. Elevbedömningen som förklaring till utmaningarna med att ordna undervisningen.

Figur 3.9.10. Samarbetsproblem med enheten där barnet är placerat som förklaring till utmaningarna med att ordna undervisningen.

Figur 3.9.11. Ökat behov av speciallärare som förklaring till utmaningarna med att ordna undervisningen.

Figur 3.9.12. Informationsgången mellan socialväsendet och skolväsendet som förklaring till utmaningarna med att ordna undervisningen.

Figur 3.9.13. Elevernas hälsoproblem som förklaring till utmaningarna med att ordna undervisningen.

Figur 3.9.14. Elevernas psykiska problem som förklaring till utmaningarna med att ordna undervisningen.