Tjänster för unga i kommunen

Riksomfattande utvärdering

Är de tjänster som riktar sig till unga tillräckliga i kommunen?

Ungdomstjänster och fritidstjänster

Riksomfattande utvärdering

Det bedömdes att ungdomstjänsterna och fritidstjänsterna på riksnivå är på en rätt tillräcklig nivå. Det är dock värt att notera att ungdomstjänsterna upplevdes vara rätt otillräckliga oftare för ungdomar i åldern 18–28 år än för ungdomar under 18 år.

Enligt 8 § i ungdomslagen ingår ungdomsarbete och ungdomspolitik i kommunens uppgifter. När kommunen förverkligar de syften och utgångspunkter som anges i 2 § ska den med beaktande av lokala omständigheter skapa förutsättningar för ungdomsarbete och ungdomsverksamhet genom att ordna tjänster och lokaler för unga samt genom att stödja de ungas medborgarverksamhet. Vid skötseln av den uppgift som avses i 1 mom. ska kommunen vid behov samarbeta med andra myndigheter som producerar tjänster för unga samt med de unga, deras familjer, organisationer på ungdomsområdet, församlingar och andra aktörer som bedriver ungdomsarbete.

Öppet och gemensamt ungdomsarbete

De ungdomstjänster som placeras under indelningen öppet ungdomsarbete och gemensamt ungdomsarbete upplevdes i huvudsak vara rätt tillräckliga på riksnivå. (Figur 7.6.1.) De mest traditionella ungdomstjänsterna, dvs. ungdomshus och ungdomslokaler, och i dem öppna kvällar för unga erbjöd nästan alla kommuner som svarade. Enligt enkäten har 98 procent av de kommuner som besvarade enkäten ett ungdomshus eller någon annan lokal som är öppen för unga, och 97 procent av dem som besvarade enkäten tillhandahåller öppen ”kvällsverksamhet för unga” på ungdomsgården. För unga under 18 år ansågs dessa funktioner vara rätt tillräckliga. Däremot bedömdes det att verksamheten på ungdomsgårdar för äldre, unga i åldern 18–28 år, såväl i fråga om lokalerna som i fråga om den öppna verksamheten, var rätt otillräcklig.

Inom ungdomsgårdsverksamheten finns det många regionala skillnader t.ex. på grund av kommunernas resurser, samarbetspartner, konkreta lokaler och avstånd. Verksamheten ”Öppna kvällar för unga” på vardagar finns i de flesta kommunerna. Det finns på många ställen efterfrågan på mer omfattande öppettider och veckoslutsverksamhet. Lokalverksamheten är oftast på något sätt åldersindelad eller begränsad. Oftast riktar sig ungdomslokalerna och den öppna verksamheten där till personer under 18 år. Kundkretsen består på många ställen huvudsakligen av personer i högstadieåldern, men man hoppas också att utbudet för lågstadieelever ökas ställvis. Det finns inte verksamhet för personer över 18 år antingen på grund av att det inte har ansetts finnas behov av den eller på grund av att det inte har funnits någon efterfrågan på den, eller på grund av att det anses finnas andra lokaler för myndiga än kommunens ungdomslokaler. Enligt respondenterna deltar personer som över 20 år i praktiken knappast alls på öppna kvällar. En del kommuner tillhandahåller dock verksamhet i liten skala också för myndiga eller så har de möjlighet att sporadiskt delta i verksamheten. I en del kommuner utvecklas den verksamhet som riktar sig till personer i åldern 18–28 år också genom organisationssamarbete, eftersom också myndiga har ansetts ha behov av och efterfrågan på mötesplatser för personer i deras ålder.

Största delen av de kommuner som besvarade enkäten hade enligt uppskattning tillgång till lägerverksamhet för unga (87 % av dem som besvarade enkäten meddelar att kommunen har tjänsten i fråga), informations- och rådgivningsarbete för unga (87 %), öppen smågruppsverksamhet eller klubbverksamhet (86 %), utbildning och informationsmöten (85 %) samt ungdomsarbete i skolor (85 %) (Nuorisotilastot).

Alla dessa ovan nämnda ungdomstjänster bedömdes vara rätt tillräckliga för personer under 18 år. Beroende på åldern fanns det en tydlig skillnad i utvärderingen av tillräckligheten. Endast informations- och rådgivningsarbetet för unga ansågs vara rätt tillräckligt för personer i åldern 18–28 år, men de övriga tjänsterna ansågs vara tämligen otillräckliga (medeltalet under 2,5). Till exempel utbudet av lägerverksamhet och öppen smågruppsverksamhet eller klubbverksamhet ansågs vara rätt tillräckligt för personer under 18 år, men inte tillräckligt för personer i åldern 18–28 år. I utvärderingen av basservicen 2015 ansåg de kommunala aktörerna att de viktigaste målgrupperna för ungdomsarbetet var personer i åldern 13–15 år, medan personer i åldern 16–18 år sågs som den näst viktigaste gruppen. I detta avseende motsvarar situationen i fråga om ungdomsservicen läget i den tidigare utvärderingen av tillgången till kommunalt ungdomsarbete (Utvärdering av basservicen 2015), varvid det verkade som att utanför den huvudsakliga målgruppen för kommunalt ungdomsarbete i åldern 14–15 och 16–18 år stod barn i förskoleåldern och nybörjarundervisningsåldern samt unga i åldern 25–29 år.

Enligt den utvärdering av basservicen inom ungdomsväsendet som gjordes 2015 var det kommunala ungdomsarbetet starkt närvarande i de traditionella områdena för de ungas livsmiljö, men ännu inte särskilt mycket på de nya verksamhetsfält som ungdomsarbetet i fortsättningen borde rikta sig till med hjälp av mer innovativa lösningar. I den nu genomförda utvärderingen framträder till exempel digitalt ungdomsarbete redan som en sådan ny arbetsform som kommunerna fortfarande aktivt har utvecklat.

Digitalt arbete eller webbungdomsarbete definierades som ”utnyttjande eller behandling av digitala medier och digital teknik i ungdomsarbete som kan ske i en fysisk eller digital miljö”. 66 procent av respondenterna uppgav att den är en tjänst inom ungdomsväsendet i deras kommun och att användningen av den har ökat. Under 2019 som utvärderingen gällde ansågs det dock att webbungdomsarbetet genomförs endast tämligen otillräckligt på riksnivå. För många är digitalt ungdomsarbete uttryckligen utnyttjande av teknik i det grundläggande vardagsarbetet eller användning av sociala medier i kontakter, vid informerande, för att nå unga och för växelverkan. Flera aktörer inom digitalt arbete och webbungdomsarbete hade en egen webbplats som samlar ungdomsärenden, ett projekt eller planeringen av ett sådant. I en del kommuner håller digitalt arbete och webbungdomsarbete på att utvecklas, men det kräver till exempel att utrustningen och aktörernas kompetens uppdateras. I fråga om denna ungdomstjänst bedömdes behovet vara litet särskilt för personer över 18 år. Regionalt finns det stora variationer i det digitala ungdomsarbetets tillräcklighet. I regionförvaltningsregionerna Norra, Västra samt Västra och Inre Finland är medeltalet för servicen rätt otillräckligt. (Tabell 7.6.1.)

I och med det digitala ungdomsarbetet som vidareutvecklas samt det informations- och rådgivningsarbete för unga som ofta utförs på webben och som utvärderats som tillräckligt har den elektroniska informationen om ungdomstjänsterna ökat. Utöver att ungdomstjänsterna tydligt är en tjänst som är riktad endast till unga och ofta en bekant tjänst, kan den information som ges på webben vara en av orsakerna till att de unga ansåg att av alla tjänster som ingick i utvärderingen är ungdomstjänsterna den bäst kända. (Figur 7.6.2.) Det finns också utrymme för förbättringar, eftersom 54 % av respondenterna bedömde att ungdomstjänsterna är relativt välkända och 36 % svarade att tjänsterna är välkända. Enligt förhandsuppgifterna i ungdomsbarometern 2020 upplevde de unga som använt sig av ungdomstjänster i huvudsak att de tjänster de fått var tillräckliga (Berg & Myllyniemi 2021, kommer snart).

I likhet med den utvärdering som gjordes för fem år sedan (2015) är ungdomsarbetet närvarande i skolorna och det görs allt mer ”skolungdomsarbete”. Majoriteten av kommunerna meddelade att ungdomsarbete utförs i grundskolor och i synnerhet på högstadier. Man bedömde att det ungdomsarbete som utförs i skolorna är aktivt och t.o.m. veckovist, men ställvis upplevdes det dock att det inte kan erbjudas tillräckligt med tanke på behovet. I vissa kommuner utvecklas verksamheten som bäst, i vissa kommuner konstateras det att det inte finns något behov av ungdomsarbete i skolorna. Verksamhetsformer som lyfts fram är till exempel att hålla tematiska lektioner, grupperingsdagar och grupperingstimmar, smågrupper på begäran, rastverksamhet samt annat samarbete med skolan. På vissa ställen besöker den uppsökande ungdomsarbetaren skolor i mån av möjlighet, och på basis av svaren arbetar i skolorna till exempel ”skolcoachare”, ”handledare i välbefinnande” och samfundshandledare. Ungdomsarbetet har etablerat sig ganska smidigt vid läroanstalterna för den grundläggande utbildningen i kommunerna. Ungdomsarbetet i skolorna för dem som inte fyllt 18 år bedömdes i huvudsak vara tillräckligt, medan ungdomsarbetet för dem som fyllt 18 år bedömdes vara otillräckligt. Personer över 18 år är dock till exempel just sådana studerande vid yrkesläroanstalter och även delvis vid högskolor som kan behöva stöd och handledning för att bli självständiga. Ett tydligt utvecklingsobjekt som lyfts fram i flera svar är ungdomsarbete på andra stadiet och vid yrkesinstitut.

Den öppna smågrupps- och klubbverksamheten baserar sig delvis på de ungas behov och egna idéer, och den genomförs inom ramen för resurserna. Smågruppsverksamhet och klubbverksamhet ordnas i kommunerna huvudsakligen av föreningar, skolor och församlingar, och verksamheten genomförs för elever på lågstadiet och högstadiet. En del av respondenterna ansåg att det inte finns någon eller bara liten efterfrågan på ett utbud för personer över 18 år. Myndiga hänvisas också till hobbygrupper för vuxna. Några av svaren visar att smågrupps- och hobbyverksamheten för unga över 18 år är otillräcklig och borde utvecklas, men att det inte finns resurser för det.

Lägerverksamheten är en av de tjänster som i vissa kommuner redan har valts ut som gallringsobjekt. Där det finns lägerverksamhet är målgruppen ungdomar i lågstadiet under skolloven. Utbudet produceras i huvudsak av organisationer och församlingar som kommunerna i mån av möjlighet stöder. Enligt vissa respondenters bedömning är efterfrågan på lägerverksamhet liten och det finns inget behov av det. Det finns i regel ingen lägerverksamhet för personer över 18 år. Ett undantag från detta är Nuotta-träningen för målgruppen för det uppsökande ungdomsarbetet och verkstadsverksamheten, i träningen deltar delvis också myndiga.

Av de kommuner som besvarade enkäten uppgav endast något över hälften, exakt 151, att det i deras tjänster ingår internationellt ungdomsarbete. 90 kommuner meddelade att den tjänsten inte finns. Allmänt bedömdes det internationella ungdomsarbetet vara rätt otillräckligt. Det finns också regionala variationer: i Västra och Inre Finland samt i Södra Finland ansågs det internationella ungdomsarbetet vara på en bra nivå för minderåriga. (Tabell 7.6.1.) Även i fråga om denna tjänst avgjorde åldern tillräckligheten så att 32 % av respondenterna ansåg att tjänsten var rätt tillräcklig eller tillräcklig för personer under 18 år och endast 19 % av respondenterna ansåg att den var det för 18–28-åringar. Flera respondenter ansåg att utbudet av internationell ungdomsverksamhet är för litet, men resurserna räcker inte till för kontinuerlig verksamhet. Där verksamhet tillhandahålls sker den i form av ungdomsbyten, projekt, vänskoleverksamhet och vänortsverksamhet samt resor, ofta i samarbete med skolor. Internationell verksamhet för kommunens unga tillhandahålls ställvis också av ungdomscentraler, församlingar och lokala organisationer.

Riktat ungdomsarbete och specialungdomsarbete

På riksnivå bedömdes det att tjänsterna inom det riktade ungdomsarbetet och specialungdomsarbetet i huvudsak är rätt tillräckliga.

Enligt ungdomslagen är det uppsökande ungdomsarbetets uppgift att nå unga som är i behov av stöd och att hjälpa dem att anlita sådana tjänster och annat stöd som främjar deras tillväxt, självständighetsprocess, delaktighet i samhället och övriga livskompetens samt tillträde till utbildning och arbetsmarknaden. Det uppsökande ungdomsarbetet baserar sig på den ungas frivillighet och samarbete med den unga. Verkstadsverksamheten för unga har i sin tur till uppgift att med hjälp av coachning förbättra den ungas färdigheter att komma in i utbildning, slutföra utbildningen och komma in på den öppna arbetsmarknaden eller få någon annan service som den unga behöver.

Det uppsökande ungdomsarbetet och ungdomsverkstäder som understöds med statsunderstöd ansågs på riksnivå vara klart tillräckliga för både personer under 18 år och personer över 18 år. Det nationella medeltalet för det uppsökande ungdomsarbetets tillräcklighet är rätt högt (3,5), medan tillräckligheten i verkstadsverksamheten bedömdes vara något högre för personer i åldern 18–28 år (3,2) än för personer under 18 år (3). (Figur 7.6.3.)

Det uppsökande ungdomsarbetet genomförs på olika sätt: som kommunens eget arbete, som samarbete mellan flera kommuner eller som köpta tjänster av en lokal aktör. I merparten av kommunerna finns det enligt uppskattning tillräckliga resurser och man kan bra uppfylla de ungas behov och med snabb tidtabell. Av de öppna svaren framgår det dock att det i en liten del av kommunerna finns många klienter och att det finns behov av mer personalresurser, eftersom tjänsten tidvis är överbelastad. År 2019 nådde det uppsökande ungdomsarbetet 20 924 ungdomar i Finland. Antalet ökade med drygt tusen unga från föregående år. (Regionförvaltningsverket, Rapport om det uppsökande ungdomsarbetet 2019, preliminär information)

Merparten av verkstäderna genomförs som annan verksamhet än kommunal verksamhet, och för unga skaffas den ofta som köpta tjänster. Enligt respondenternas bedömning kan verkstäderna i huvudsak ta emot alla unga som kommer till dem, även om man kan bli tvungen att köa till vissa verkstäder. Det nämns att det finns mer efterfrågan på startverkstäder än man tillhandahålla av tjänsten. I flera kommuner finns det en verkstad som riktar sig till alla ålderskategorier. Enligt respondenternas bedömning är behovet av egen riktad verkstadsverksamhet inte särskilt stort för minderåriga unga. År 2019 fick 14 626 unga under 29 år coachning på verkstäder i Finland (Regionförvaltningsverket, Rapport om verkstadsverksamheten för unga 2019, preliminär information).

I och med dessa tjänster och de avgiftsfria Navigatorerna som tillhandahåller stöd för vardagen, studierna och arbetet och som är avsedda för personer under 30 år föreföll också den individuella handledningen vara rätt tillräcklig. De unga erbjöds individuell handledning i någon form i nästan alla kommuner. Enligt intervjuerna i Ungdomsbarometern upplevde de unga som använt sig av det uppsökande ungdomsarbetet och verkstäderna att de tjänster de fått var tillräckliga eller rätt tillräckliga (Berg & Myllyniemi 2021, kommer snart).

Smågruppsverksamheten, som en stor del (69 %) av de kommuner som besvarade enkäten tillhandahåller, ser enligt respondenternas bedömning rätt tillräcklig ut för personer under 18 år men som rätt otillräcklig för 18–28-åringar. Smågruppsverksamhet, dvs. slutna gruppverksamheter, ordnas vid behov i kommunerna inom ramen för resurserna och de utgör ofta en del av verksamheten inom specialungdomsarbetet. Enligt respondenternas bedömning är smågrupperna riktade till exempel till dem som behöver särskilt stöd och till invandrarungdomar, eller de samarbetar med skolan och elevvården samt i deras arbete.

Gatuarbete eller patrullerande ungdomsarbete, som inte definieras närmare i enkäten, men med vilket avses att man möter unga någon annanstans än på en fast plats, utförs i drygt hälften av de kommuner som besvarat enkäten. Patrullering sker i huvudsak enligt behov, dvs. i synnerhet vid vissa tidpunkter, såsom vid skolavslutningar och under helger. Gatuarbete eller patrullerande arbete utförs ofta multiprofessionellt i samarbete med olika aktörer, t.ex. församlingar. Behovet av patrullerande arbete för personer under 18 år har identifierats och verksamheten håller ställvis på att utökas och utvecklas. I regel bedrivs verksamheten inte bland personer över 18 år. Resursbrist och arbetstidsanvändning begränsar patrulleringen. Det uppsökande ungdomsarbetet använder patrullering som en central arbetsform. I flera kommuner har man också provat på ”rörligt” ungdomsarbete, rörliga ungdomslokaler samt olika projekt som pågår sommartid och i sidobyar samt som förbättrar tillgången till ungdomstjänster.

Navigatorns tjänster, könssensitivt ungdomsarbete och mångkulturellt ungdomsarbete saknades däremot i form av tjänster i ett relativt stort antal av de kommuner som svarade. Enligt de 293 kommuner som svarade finns Navigatorn i 124 kommuner. Största delen av de kommuner som besvarade enkäten uppgav att de inte har Navigatorn som egen tjänst, utan att en sådan finns nära på en större ort eller i grannkommunen. Små kommuner upplevde att det inte ens finns något behov av en egen Navigator. Även om det i många fall inte finns någon ”officiell” Navigator, tillhandahålls motsvarande tjänster och handledning som kommunens eget arbete vid sidan av de övriga ungdomstjänsterna.

Könssensitivt arbete, i enkäten preciserat som flick- och/eller pojkarbete, meddelade en tredjedel av de kommuner som svarade att de utför, och även mångkulturellt arbete utförs i knappt en tredjedel av kommunerna. Dessa tjänster baserar sig i stor utsträckning på ett regionalt identifierat behov, varför de inte nödvändigtvis behövs i varje kommun i Finland. I huvudsak bedömdes ovan nämnda tjänster vara rätt otillräckliga (medeltal 1,5–2,5) och rätt tillräcklig (medeltal 2,5 eller högre). (Tabell 7.6.2.) Största delen av respondenterna berättade att könssensitivt ungdomsarbete tillhandahålls vid behov och att det också utförs i en del kommuner som en del av såväl kommunens, tredje sektorns som skolornas ungdomsarbete. Typiskt i fråga om könsensitivt arbete är att man utför flickarbete, dvs. ordnar flickgrupper eller verksamhet som är differentierad för flickor. Det finns dock få könssensitiva aktiviteter riktade till pojkar, och enligt ett svar bör man också skapa meningsfull verksamhet för pojkar. Till denna del ser det könssensitiva ungdomsarbetet otillräckligt och ojämlikt ut. Behovet av könsdifferentierat och könssensitivt arbete finns framför allt bland högstadieelever under 18 år. I enkäten begränsades könssensitiviteten alltför snävt till att gälla sådan flick- eller pojkverksamhet som är indelad enligt kön, varvid perspektivet för könens mångfald uteblev, liksom också en bredare förståelse för könssensitivitet som attityd och strävan efter att avveckla könsbundna strukturer. Könssensitiviteten kan i ungdomsarbetet genomföras på många sätt, t.ex. genom sensitiv språkanvändning eller som unisex-toaletter. I detta sammanhang framkom det dock också att en del av de kommuner som besvarade enkäten stöder och tillhandahåller även ”regnbågs”-ungdomsarbete för personer med olika slags kön och sexuell läggning.

Det mångkulturella ungdomsarbetet utförs i merparten av de kommuner som besvarat enkäten som en del av vardagen, så att verksamheten i princip är öppen för alla och det inte finns behov av differentierad verksamhet. Det fanns dock inte något behov av differentierat mångkulturellt arbete i många kommuner just för närvarande, eftersom de inte har specialgrupper med mångkulturell bakgrund som behöver egen verksamhet. Några respondenter bedömde att det finns behov av mångkulturellt arbete och att det borde utvecklas eller att man håller på att inleda det. Det har konstaterats att unga ungdomar med mångkulturell bakgrund deltar i ungdomstjänsten, men det finns inte tillräckligt med tjänster för personer som är över 18 år.

I fråga om tillräckligheten av dessa riktade ungdomstjänster förändrade åldern inte bedömningen lika mycket som i fråga om tjänster inom det öppna ungdomsarbetet och det gemensamma ungdomsarbetet, utan tjänsterna visade sig vara relativt likadana för både personer under 18 år och personer över 18 år. Endast könssensitivt ungdomsarbete och mångkulturellt ungdomsarbete bedömdes vara sämre tillgängliga för personer över 18 år än för minderåriga.

I likhet med Kommunförbundets utredning (Kalliomaa & Ahonen-Walker 2019) visar också utvärderingen av regionförvaltningsverkens basservice att de nya formerna av ungdomsarbete i skolorna, patrullering i andra miljöer för unga samt det arbete som utförs på webben har ökat och ökar. De nya verksamhetsmiljöerna innebär också mer omfattande nätverkande och utnyttjande av samarbetet. De tidigare verksamhetsformerna inom ungdomsarbetet har i stor utsträckning kvarstått parallellt med de nya, men arbetsmängden har inte alltid beaktats vid resursfördelningen av personalen inom ungdomsarbetet. Därför genomförs en del av tjänsterna bristfälligt.

Delaktighetsverksamhet och samhälleligt ungdomsarbete

I 26 § i kommunallagen (410/2015) föreskrivs om ungdomsfullmäktige och i 24 § i ungdomslagen (1285/2016) om ungas deltagande och hörande. Enligt kommunallagen ska kommunstyrelsen inrätta ett ungdomsfullmäktige eller en motsvarande påverkansgrupp för unga och sörja för dess verksamhetsförutsättningar. Kommunallagen innehåller bestämmelser om ungdomsfullmäktiges rätt att påverka planeringen, genomförandet och uppföljningen av verksamheten inom kommunens olika verksamhetsområden i ärenden som har betydelse för kommuninvånarnas välbefinnande, hälsa, studier, livsmiljö, boende eller rörlighet. Enligt lagen ska ungdomsfullmäktige ges möjlighet att påverka även andra ärenden som ungdomsfullmäktige bedömer vara betydande för barn och unga. Dessutom ska ungdomsfullmäktige tas med i utvecklandet av barns och ungas deltagande och hörande. Enligt ungdomslagen ska den kommunala och statliga myndigheten tillhandahålla och ordna möjlighet för unga att delta i och påverka behandlingen av ärenden som gäller ungdomsarbete och ungdomspolitik på lokal, regional och riksomfattande nivå eller att i övrigt höra dem i nämnda ärenden. Dessutom ska de unga höras i ärenden som gäller dem.

Påverkansgruppen för unga finns i 280 kommuner. Jämfört med den föregående  utvärderingen av basservicen inom ungdomsväsendet 2017, där systemen för ungas deltagande och hörande granskades, har antalet påverkansgrupper för unga förblivit ungefär oförändrat. År 2017 verkade ungdomsfullmäktige eller en motsvarande påverkansgrupp för unga i 282 av de kommuner som svarade. Denna gång tillfrågades det något annorlunda om påverkansgruppens verksamhet, med tre svarsalternativ: ”verkar”, ”verkar inte” och ”finns, men verkar inte”. Åtta kommuner meddelade att det i kommunen finns en påverkansgrupp för unga, men den verkar inte och i fyra av de kommuner som svarade finns det ingen påverkansgrupp alls.

På riksnivå bedömer sektorsövergripande nätverk i sina svar att de unga hörs i kommunen rätt tillräckligt. (Karta 7.6.1.) Flera av dem som svarade framförde att läget i fråga om hörandet av unga har förbättrats och att frågan har blivit särskilt viktig under de senaste åren. Utvecklingsarbetet pågår fortfarande och enligt respondenternas bedömning är verksamheten på många ställen på väg i en bättre riktning. I vissa kommuner har utvecklingen av hörandet av unga också samband med en mer omfattande ökning av kommuninvånarnas delaktighet och hörande. Hörandet av unga och deras delaktighet genomförs till exempel genom olika enkäter, testgrupper, inkluderande budgetering, tillställningar, påverkansdagar, barnparlament, elevkårer och i de flesta kommuner via ungdomsfullmäktige och även landskapets ungdomsfullmäktige. Många av respondenterna uppgav att en representant för ungdomsfullmäktige hör till nämnderna och att representanten också får delta i fullmäktiges sammanträden. I en del kommuner används också sociala medier och ungdomars webbplatser som verktyg för delaktighet. Enligt vissa respondenter bör hörandet vara mer systematiskt och planmässigt. Dessutom framfördes i många svar oro över hur alla, även icke aktiva unga, verkligen ska höras på ett mångsidigt sätt. I denna enkät frågades det inte om kommunen har anvisat personalresurser för verksamheten i påverkansgruppen för unga och för stödjande av den eller för delaktighetsarbete, vilket i hälften av kommunerna i Finland var bristfälligt på basis av en utvärdering som gjordes 2017. Delaktighets- och påverkansverksamheten och utvecklandet av den kräver en personalresurs som reserverats för den, eftersom den i väsentlig grad påverkar hur hörandet av unga genomförs och hur väl de unga själva vet om sina möjligheter. (Utvärdering av regionförvaltningsverkets basservice, ungdomsväsendet 2017.)

En stor aktörsgrupp inom det samhälleliga ungdomsarbetet är olika ungdomsorganisationer på lokal nivå. Drygt hälften av alla kommuner meddelade att de tillhandahåller stödtjänster för ungdomsorganisationerna (i detta fall annan än stödverksamhet). Respondenterna bedömer att stödtjänster för ungdomsorganisationerna är rätt tillräckliga. Hälften av de kommuner som svarade meddelade de tillhandahåller stödtjänster för de fria ungdomsaktörsgrupperna (dvs. inte registrerade ungdomsgrupper). Även dessa bedömdes i huvudsak vara rätt tillräckliga och endast något mer otillräckliga än för de organiserade ungdomsorganisationerna. (Figur 7.6.4.). Annat stöd än ekonomiskt stöd som kommunerna tillhandahåller ungdomsorganisationer och fria grupper av unga är framför allt en möjlighet att avgiftsfritt använda kommunens lokaler och motionstider. Dessutom tillhandahålls organiserade föreningar utbildning och organisationsmöten, handledning och rådgivning vid behov samt information och hjälp vid marknadsföringen av organisationernas verksamhet. I många kommuner ordnar olika föreningar mycket verksamhet, vilket betraktas som värdefullt och som kommuner vill stödja till exempel genom samarbete. Fria, oregistrerade ungdomsgrupper kan vara t.ex. skateboardåkare och musikband, som kommunerna stöder på olika sätt. I flera kommuner tillhandahålls de fria grupperna utöver lokaler och tider också finansiering, handledning och hjälp med informationen. Stödet fås vid behov, men enligt svarandena har det använts relativt lite, delvis också på grund av att det inte finns några fria grupper.

Förmånliga eller avgiftsfria hobby- och verksamhetsmöjligheter

I kommunerna såg situationen för de hobby- och verksamhetsmöjligheter som de unga hade tillgång till ut att vara bra på riksnivå enligt enkäten. Enligt enkäten fanns det handledda motionshobbyer i nästan alla kommuner (98 procent) som besvarade enkäten, och de bedömdes vara rätt tillräckliga för alla. Det fanns andra handledda hobbymöjligheter i nästan alla kommuner som besvarade enkäten: 96 procent av kommunerna meddelade att hobbymöjligheter finns att tillgå och att de ansågs vara rätt tillräckliga för alla unga. Både i fråga om ledda motions- och idrottsmöjligheter och i fråga om andra hobbymöjligheter visade sig tillräckligheten för personer under 18 år vara något bättre än för unga vuxna i åldern 18–28 år, men som helhet betraktat var servicenivån god för alla runt om i Finland. (Figur 7.6.5. och tabell 7.6.3.)

Medborgarinstitut samt lokala idrottsföreningar och idrottsorganisationer tillhandahåller i huvudsak idrottsaktiviteter i kommunerna. Tjänsteleverantörer finns i olika kommuner antingen i liten skala eller i rikligt antal. Flera respondenter uppgav att föreningarnas utbud är omfattande, mångsidigt och relativt väl motsvarar efterfrågan. En del av hobbytjänsterna ordnas i grannkommunen, men de bedömdes ändå huvudsakligen vara rätt tillräckliga för unga.

Det nämndes att det råder brist på tider i motionshallar och brist på instruktörer, avstånden kan också delvis medföra problem ifråga om hobbyernas tillgänglighet. En del av respondenterna uppger att de önskar fler grupper med mer ”lekfulla fritidsaktiviteter”. När det gäller motionshobbyer saknas ofta till exempel dans i utbudet. Det är inte överallt möjligt att tillhandahålla hobbyer avgiftsfritt eller till ett skäligt pris, och därför begränsar priset på hobbyerna de ungas jämlika deltagande.

I fråga om andra handledda hobbyer tillhandahåller medborgarinstitut, organisationer och föreningar i de flesta kommuner mångsidigt olika handledda hobbymöjligheter för unga. Om tjänsterna inte finns i den egna kommunen, finns de tillgängliga i grannkommunerna. Teater, dans, musik, språk, handfärdigheter och ordkonst nämns som exempel på sådana former av hobbyverksamhet. Tjänster tillhandahålls ortsvis av musikinstitut, medborgarinstitut och andra kulturaktörer.

Av svaren framgår att det handledda utbudet i stor utsträckning ordnas av organisationer och skolors klubbar för barn. Det finns dock inte något motsvarande utbud som riktar sig till unga och unga vuxna. I vissa hobbyer deltar unga i åldern 18–28 år som handledare för hobbyverksamheten. För allt hobbyer som de unga önskar sig, såsom spel, finns det inte handledda grupper. Dessutom har hobbyverksamheten regionalt koncentrerats till tätorter, vilket begränsar möjligheterna att delta och inverkar också på bedömningen av tillräckligheten.

Hobbymöjligheterna som utövas på egen hand och vars betydelse svaranden själv har kunnat bedöma, ansågs vara rätt tillräckliga för alla, men de styrda hobbymöjligheterna ser ut att vara något mer tillräckliga. Hobbyer på egen hand ansågs i svaren i första hand vara motion på olika sätt. Parkour, skateboardparker, frisbeegolf, isbanor, motionsspår, gym, simning och även tider i idrottshallar som är tillgängliga för privata, unga frivilliga grupper nämndes. På grund av den styrda verksamheten är dock flera kommuners lokaler för inomhusidrott begränsade under kvällstid, och ställvis förekommer det hård konkurrens mellan användarna i fråga om idrottslokalerna. Vid bedömningen av idrottsanläggningar har ett upprepat problem varit tillgången till träningstider, vilket också har lyfts fram i andra utredningar (Läget för basservicen 2020, 42).

Att avgiftsfritt ge idrottshallstider för ”lekfulla fritidsaktiviteter” och motsvarande har ökat i flera kommuner. Dessutom kan biblioteken eller kommunens övriga tjänster på många ställen låna eller hyra ut både motionsredskap och redskap för andra fritidsaktiviteter. I flera kommuner används eller utvecklas något slags hobbypass eller förmånskort som sammanställer information om hobbyer och med vilket unga också får rabatter. Som andra möjligheter till fritidsaktiviteter på egen hand lyftes fram lokaler för musikgrupper. Några respondenter bedömde att det skulle vara lätt för ungdomstjänsterna att stödja olika typer av fritidsaktiviteter på egen hand för unga, till exempel på gårdar, om de unga uppmuntrades till detta och man ger mer information om stödformerna. ”Fritidsaktiviteter för 18–28-åringar är ringa, ifall de unga upplever att de inte ännu hör till vuxengrupper, bl.a. i regioninstituten. Man bör satsa på att utveckla sådana fritidsaktiviteter. I denna åldersgrupp kunde man också via ungdomsarbetet stödja grupper som bildas på eget initiativ.”

Motionstjänster

Alla kommuner som besvarade enkäten hade motions- och idrottsanläggningar som bedömdes vara klart tillräckliga för alla. Likaså finns det verksamhet som bedrivs av olika idrottsföreningar och organisationer i de flesta av de kommuner som svarade, och deras tjänster ansågs vara på en god nivå. (Figur 7.6.5.)

I majoriteten av kommunerna bedömdes motions- och idrottsplatserna vara tillräckliga. Lokala motionsplatser samt idrottshallar och idrottsplaner finns runt om i kommunen, och de är i huvudsak tillräckliga på basnivå. I glesbygden har motionsplatserna brister och trafikförbindelserna till dem är ställvis besvärliga. En del av respondenterna påpekade också att platserna delvis är i dåligt skick, att underhållet eller byggandet av nya är obetydligt på grund av brist på pengar, att en del av platserna har man varit tvungna att riva och att en del har problem med inomhusluften. Det finns inte simhallar och ishallar i alla kommuner, vilket enligt respondenternas bedömning delvis ansågs vara en brist.

I de öppna svaren framfördes också att idrottskulturen har förändrats och är i omvandling, och grenar enligt nuvarande trender bör också beaktas i högre grad i tjänsterna. I en del kommuner har det under de senaste åren byggts motionsställen för motion på egen hand, såsom skateboardparker, medan det i en del kommuner helt saknas just sådana platser som inspirerar unga till fritidsaktiviteter på egen hand.

Det finns relativt gott om olika idrottsföreningar och idrottsorganisationer i kommunerna. Merparten av respondenterna beskriver att det på orten finns flera aktiva föreningar vars utbud är ganska täckande. Å andra sidan står små orter inför en utmaning också här. Det finns kanske en förening eller ingen alls, och på samma sätt finns det rätt begränsade grenmöjligheter. Grenutbudet varierar mycket från område till område och det finns inte nödvändigtvis någon egentlig lagverksamhet på alla ställen.

Enligt den senaste undersökningen om barns och ungas fritid (2018) rör sig de finländska barnen och ungdomarna relativt mycket. Största delen av motionen sker på egen hand, men också föreningsmotionens andel är betydande. År 2018 bestod den totala motionen bland personer under 15 år huvudsakligen av handledning av motion och idrott på eget initiativ. Främst var de unga aktivt rörliga med sin vänkrets. Motion under handledning och i grupp byts mot mer självständiga aktiviteter efter 15 års ålder. Största delen av 10–29-åringarna rör sig huvudsakligen på egen hand (54 %), och i huvudsak rör sig endast 10 procent av respondenterna i åldersgruppen under handledning. Mängden motion på egen hand ökar klart ända fram till 20 års ålder. Dessutom påverkar bosättningsorten också sätten att motionera. I små städer och på landsbygden motionerar man oftare ensam. (nämnda publikation s. 28.)

Bibliotekstjänster

Alla kommuner som svarade meddelade att de har tillgång till bibliotekstjänster. På riksnivå bedömdes tillräcklighetsnivån för bibliotekstjänsterna vara den högsta bland alla fritidstjänster för unga som deltog i enkäten (medeltal 3,7), dvs. tillräcklig. 70 procent av respondenterna ansåg att bibliotekstjänsterna var tillräckliga, 25 procent rätt tillräckliga och ingen kommun svarade att bibliotekstjänsterna var helt otillräckliga. (Figur 7.6.5.)

En god bedömning av bibliotekstjänsterna höjs av den meröppna biblioteksverksamhet som nyligen har inletts eller kommer att inledas på många orter. Också biblioteksbilens tjänster får beröm av respondenterna. Enligt några respondenter finns det dock fortfarande en väg till regional jämlikhet, eftersom de långa avstånden från mer avlägsna områdena innebär en utmaning för användningen av tjänsten. För unga är biblioteken viktiga ställen för tidsfördriv och i en del kommuner deltar ungdomsarbetet i bibliotekstjänsterna. Vid biblioteken har man också identifierat behovet av förståelse och stöd för ungdomsarbetet, och bibliotekspersonalen bedöms behöva mer kompetens för att möta unga.

 

Utbildningstjänster

Riksomfattande utvärdering

På riksnivå bedömdes gymnasieutbildningen vara tillräcklig och bättre tillgänglig för unga än yrkesutbildningen.

Antalet läroanstalter inom yrkesutbildningen har under de senaste tio åren minskat med cirka hälften i Finland. År 2018 fanns det 181 läroanstalter, medan det ännu 2000 fanns 364 läroanstalter i hela landet. På riksnivå har också antalet gymnasier minskat, men 2018 fanns det dock 383 gymnasier i hela landet (Utbildningsförvaltningens statistiktjänst Vipunen). I enkäten ombads respondenterna bedöma om utbildningen på andra stadiet och den 10:e klassen är tillräckliga med preciseringen att det är möjligt att få tillgång till utbildningen ”med skälig restid med allmänna fortskaffningsmedel dagligen”.

Det framgår att gymnasieutbildningen på riksnivå är tillräcklig och bättre tillgänglig än yrkesutbildningen som bedöms vara rätt tillräcklig. Av de kommuner som besvarade enkäten bedömde 85 procent att de unga i deras kommuner har möjlighet till gymnasieutbildning med offentliga fortskaffningsmedel inom en rimlig restid och att den bedömdes vara tillräcklig (medeltal 3,8). Den yrkesutbildning som kan nås med samma kriterier ansågs endast vara rätt tillräcklig (medeltal 2,9) och 65 procent av respondenterna bedömde att de unga i kommunen har en sådan möjlighet. Den handledande eller 10:e klassen var tillgänglig för unga endast i knappt hälften av kommunerna i hela landet. 48 procent av respondenterna uppgav att det i kommunen finns möjlighet att få handledande undervisning på andra stadiet efter den grundläggande utbildningen. Den nationella tillräcklighetsnivån för den handledande eller den 10:e klassen bedömdes vara rätt tillräcklig. (Figur 7.6.6.)

I merparten av kommunerna finns det ingen egen yrkesläroanstalt, utan man måste åka till närkommunerna för att delta i yrkesutbildning. En del av ungdomarna reser också längre bort. I några kommuner finns det ett mångsidigt utbud av yrkesutbildning, och till dem kommer elever också från närområdena. Flera respondenter ansåg dock att utbudet av yrkesutbildningsområden inom det egna området är snävt eller knapphändigt. Utbildning för unga som kan nås hemifrån tillhandahåller till exempel endast ett fåtal branschalternativ. Yrkesläroanstalterna kunde vara närmare, eftersom trafikförbindelserna ansågs vara särskilt utmanande och rentav problematiska.

I Finland tillhandahålls i relativt stor utsträckning gymnasieutbildning, och många respondenter kommenterar att det i kommunen finns ett eget, utifrån befolkningsunderlaget, litet, stort eller t.o.m. flera gymnasier av hög kvalitet. En av de utmaningar för unga som respondenterna nämner är de skärpta medeltalsgränserna för gymnasierna och inträdeskraven. Även om gymnasieutbildningen finns inom den egna kommunens område, utgör trafikförbindelserna med allmänna fortskaffningsmedel ställvis en utmaning. Det är särskilt svårt att färdas när man måste åka till en närkommun för att delta i gymnasieutbildning. Tryggandet av tillgången till gymnasieutbildning förutspås vara en betydande utmaning särskilt på landsbygden och utanför tillväxtcentra i och med att gymnasieåldersklasserna minskar. Det är också känt att skillnaderna i kraven på inträde i gymnasier håller på att öka: i små gymnasier i kommuner som förlorar befolkning är inträdesgränserna ställvis redan nu låga och i stora städer är inträdesgränserna för de populäraste gymnasierna höga. Om denna utveckling fortsätter kan den ytterligare öka differentieringen av gymnasieutbildningen och de kvalitativa skillnaderna i utbildningen. (Läget för basservicen 2020, 59)

Utbildningarna i övergångsskedet tillhandahåller möjligheter både att stärka de färdigheter som förvärvats under grundskolan och att fundera på den framtida utbildningsvägen. Dessutom är det möjligt att stärka studie- och livskompetensen i utbildningar i övergångsskedet. Sådana utbildningar i övergångsskedet är påbyggnadsundervisning, dvs. tionde klassen, handledande utbildning för yrkesutbildning VALMA och utbildning som förbereder för gymnasieutbildning LUVA. Enligt enkäten finns det inte någon handledande eller 10:e klass i drygt hälften av kommunerna, men merparten meddelade att tjänsten i fråga är tillgänglig för unga i närkommunerna. I en del kommuner finns bägge eller alla, dvs. VALMA-klassen, 10:e klassen och LUVA, medan i en del kommuner endast finns en av dessa klasser. Även uppnåendet av denna utbildningsform medför utmaningar på grund av långa avstånd och dåliga trafikförbindelser, vilket syns särskilt i medeltalet vid bedömningen av tillräckligheten i Lapplandsregionen. (Tabell 7.6.4.)

Elev- och studerandevård, särskilt stöd och studierådgivning

I 9 § i lagen om elev- och studerandevård (1287/2013) anges att utbildningsanordnaren svarar för att elevhälsoplanen i enlighet med en läroplan genomförs. Utbildningsanordnaren ska anordna elevhälsan i samarbete med de myndigheter inom undervisningsväsendet och social- och hälsovårdsväsendet som ansvarar för elevhälsotjänsterna så att elevhälsan bildar en fungerande och sammanhängande helhet. Den kommun där läroanstalten är belägen svarar för att de studerande vid läroanstalter som ger förskoleundervisning, grundläggande utbildning, gymnasieutbildning och grundläggande yrkesutbildning i kommunen har tillgång till elevhälsans psykolog- och kuratorstjänster, oberoende av de studerandes hemvist.

Enligt enkäten fanns det på riksnivå god tillgång till studierådgivning och skolkuratorstjänster. Endast cirka tio respondenter ansåg att tjänsten inte finns eller så har de inte bedömt tjänsten. Studierådgivningen och skolkuratorstjänsterna bedömdes vara rätt tillräckliga i hela landet. Studierådgivning ges inom den grundläggande utbildningen av studiehandledare samt dessutom av sysselsättningstjänster, verkstäder och anställda inom det uppsökande ungdomsarbetet. Enligt vissa respondenters bedömning finns det inte tillräckligt med studierådgivning i gymnasiet eller utanför läroanstalterna.

I 15 § i lagen om elev- och studerandevård anges att en studerande ska ges möjlighet till ett personligt samtal med elevhälsans psykolog eller kurator senast den sjunde arbetsdagen vid läroanstalten efter det att den studerande har begärt detta. I brådskande fall ska möjlighet till ett samtal ges samma eller nästa arbetsdag. Enligt kommunsvaren arbetar skolkuratorn ofta i många olika skolor med ett stort antal elever, till exempel genom att fördela arbetstiden 2 dagar/vecka per skola. Personalen är ställvis översysselsatt, och enligt respondenternas bedömning finns det inte alltid tillräckligt med resurser, eftersom behovet och efterfrågan är större än vad kuratorn kan svara på i sitt arbete. I några svar framfördes att det inte är möjligt att tillhandahålla tjänster inom den tid som anges i lagen. Också enligt rapporten Läget för basservicen 2020 har den stora variationen i tillgången till kurators- och psykologtjänster och ojämlikheten i kvaliteten lett till att elever och studerande på andra stadiet står i en ojämlik ställning. I enlighet med lagstiftningen har kurator- och psykologresurserna på basnivå dimensionerats endast för förebyggande arbete och vårdbehovet har inte kunnat tillgodoses. Samtidigt är det konsultativa stödet för den specialiserade sjukvården på basnivå svagt. (nämnda publikation)

Skolornas tjänster för studerande i behov av särskilt stöd bedömdes vara rätt tillräckliga. Bestämmelser om tjänster för barn och unga i behov av särskilt stöd finns i socialvårdslagen (1301/2014), där man med barn avser personer under 18 år och unga personer mellan 18 och 24 år. Det särskilda stödet består av specialundervisning och annat stöd som eleven behöver. Specialundervisningen är i första hand stöd för pedagogiskt lärande, medan det övriga stödet är stöd för skolgång. Dessutom kan personer med funktionsnedsättning anses vara i behov av särskilt stöd. Bestämmelser om ordnande av utbildning och nödvändigt stöd för dem finns i artikel 24 i konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (27/2016).

Tjänster för studerande i behov av särskilt stöd ansågs i regel fungera bra inom den grundläggande utbildningen, men på andra stadiet, både i yrkesinstitut och gymnasier, finns det också behov av stöd, och att svara på detta behov kräver utveckling. Resursbristen och det ringa antalet assistenter orsakar delvis otillräckliga tjänster, vilket beskrivs i ett svar: ”På grund av det ekonomiska läget minskades bland annat antalet assistenter i skolgången. Å andra sidan omges specialläraren av ett omfattande multiprofessionellt elevvårdsteam med kurator- och psykologtjänster. Tjänster för dem som behöver särskilt stöd i skolorna är framför allt rehabiliterande klasser, special- och småklasser samt JOPO-klasser för flexibel grundläggande utbildning.

Kortvarig utbildning och fri bildningsverksamhet

Kortvariga utbildningar, vuxenutbildning eller arbetskraftspolitisk utbildning fanns i drygt hälften av de kommuner som besvarade enkäten, och de ansågs vara rätt tillräckliga. Respondenterna bedömer att sådana utbildningar tillhandahålls t.ex. av lokala institut och arbetskraftstjänster, och utbudet av utbildning anknyter ofta till ortens behov av arbetskraft. Som sådana utbildningar som ger tilläggsfärdigheter nämndes dessutom t.ex. olika utbildningar i hygien, första hjälpen, heta arbeten och andra kortutbildningar.

Den fria bildningsverksamheten, dvs. medborgarinstitut m.fl. bedömdes vara rätt tillräcklig och deras tjänster täcker nästan hela landet. Enligt Rapporten om basservicens tillstånd 2020 tillhandahålls tjänster vid medborgarinstitut i varje kommun. Medborgarinstituten tillhandahåller kulturundervisning bl.a. inom hantverks- och konstindustri och praktiskt skapande arbete samt inom teater och dans, musik och bildkonst. På basis av svaren i denna enkät finns service inom fritt bildningsarbete tillgänglig i 95 procent av de kommuner som besvarade enkäten. I de öppna svaren är bedömningen av utbudet av medborgarinstitut i förhållande till de ungas behov tudelad. I en del kommuner finns det ett aktivt institut med ett bra och mångsidigt utbud som åtminstone är rätt tillräckligt för de unga. I svaren beskrivs hur ”medborgarinstitutet är flexibelt och smidigt, följer med sin tid och beaktar kundkretsens önskemål väl”. Andra respondenter påpekar å sin sida att medborgarinstitutets utbud är begränsat och svagt för ungdomar: ”Inte tillräckligt med kurser riktade till ungdomar (och barn) eller information om utbudet (enligt enkäten). Unga upplever att tjänsterna inte är en tjänst för personer i deras ålder.”

 

Mentalvårds- och missbrukartjänster

Riksomfattande utvärdering

Tillräckliga mentalvårdstjänster för unga blev en central utmaning för kommunerna vid bedömningen av basservicen. Enligt respondenternas bedömning har de unga mest brister i mentalvårdstjänsterna, och de ansågs som helhet vara de mest otillräckliga av alla tjänster som ingick i enkäten. Missbrukartjänsterna visade sig däremot vara rätt tillräckliga.

De ungas mentala välbefinnande

Enligt en enkät om skolhälsa som Institutet för hälsa och välfärd publicerade 2019 har de ungas oro över sin sinnesstämning ökat på riksnivå. De unga som besvarade enkäten upplevde mer ångest- och depressionssymtom än tidigare. Var femte flicka i årskurs 8 och 9 och i gymnasiet som svarade på enkäten upplevde skolutmattning. Dessutom belastar osäkerheten och ångesten kring världens framtid samt till exempel klimatförändringen enligt enkäten de ungas psykiska ork. (THL Skolhälsoenkät 2019.)

Rådgivningsbyråerna samt skol- och studerandehälsovården har en viktig roll när det gäller att förebygga, upptäcka och tillhandahålla stöd för psykiska problem hos barn och unga. Mentalvårdstjänster med låg tröskel, med vilka man i enkäten noggrannare avsett rådgivning och handledning eller stöd av en tillförlitlig vuxen också vid små sorger och problem utan remiss och diagnos, meddelade att 87 % av respondenterna, dvs. 256 kommuner, att de tillhandahåller. På riksnivå bedömdes lågtröskeltjänsterna vara rätt tillräckliga, men för personer under 18 år ansågs sådant stöd vara något bättre tillgängligt än för 18–28-åringar. (Figur 7.6.7.)

I Nationell strategi för psykisk hälsa och nationellt program för suicidprevention föreslås följande för att förbättra barns och ungas psykiska hälsa: ”Stödet bör erbjudas barn och unga i deras närmaste omgivning, till exempel i småbarnspedagogiken, skol- och studiemiljöerna samt på rådgivningsbyråer och i andra social- och hälsotjänster. Särskild hänsyn tas till minoritetsgrupper, kulturella grupper och språkgrupper. Båda föräldrarnas psykiska hälsa stöds redan under graviditeten och mer stöd tillhandahålls för parrelationen. (nämnda publikation s. 24.) I kommunerna har man därför strävat efter att öka stödet för psykisk hälsa uttryckligen i skolorna. Stödet för psykisk hälsa i skolor och läroanstalter bedömdes vara rätt tillräckligt för personer under 18 år och rätt otillräckligt för 18–28-åringar. 209 kommuner meddelade att kommunen ger stöd för psykisk hälsa i skolor och läroanstalter, vilket i enkäten hade preciserats så att det avser ”psykiatrisk sjukskötare eller någon annan anställd som ger psykosocialt stöd i skolan utöver den normala elevvårdspersonalen”. Största delen av respondenterna bedömde att stödet för psykisk hälsa genomförs just inom elev- och studerandevården, som i huvudsak fungerar med olika sammansättningar i grundskolan. I en del elevvårdsgrupper finns antingen alla eller en del av följande: skolpsykolog, kurator, ”skolcoachare” eller psykiatrisk sjukskötare, dvs. ”skolpsykolog”. Flera respondenter önskar att man som tilläggsresurs ska få lättillgängliga yrkesutbildade personer som ökar ungdomars kunskaper om psykisk hälsa.

Unga i åldern 16–18 år som inte går i någon skola är enligt respondenterna en tydlig grupp som hamnar utanför mentalvårdstjänsterna med låg tröskel. ”En person under 20 år som inte deltar i utbildning har inte rätt till vuxenpsykiatri eller skolpsykologtjänster, tillgången till tjänster och tjänsternas tillgänglighet [är en utmaning], eftersom tjänsterna produceras någon annanstans än i den egna kommunen och avstånden inverkar på viljan att ta emot hjälp, kamratgruppsverksamheten produceras i närkommunerna, inte i den egna kommunen.” I ett separat prov från Ungdomsbarometern (Gretschel & Myllyniemi 2020) som beskriver erfarenheter hos unga i åldern 18–29 år som står utanför arbete och utbildning framhävdes också svårigheten att få hjälp och rätt slags stöd. I den mån det är möjligt kan de stödjas och styras vidare av specialungdomsarbetet och den uppsökande ungdomsarbetaren. Mer allmänt är det enligt de preciserande kommentarerna från dem som svarade i kommunenkäten svårt att få hjälp med låg tröskel just för 18–28-åringar, men också för personer under 18 år finns det inte nödvändigtvis någon plats att nå utan remiss. Stödet med låg tröskel kan dock förstås som många slags tjänster samt som rådgivning och handledning av en tillförlitlig vuxen, som enligt bedömningen hela tiden tillhandahålls på ungdomsarbetets fält, inom elevvården i skolorna, i Navigatorerna och inom primärvården. Även om lågtröskeltjänsterna bedöms vara rätt tillräckliga, påpekade flera respondenter att det finns för få resurser för detta arbete och köerna ökar.

I 53 § i hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010) anges att inom mentalvårdstjänsterna för barn och unga (under 23 år) ska undersökningar och en specialistläkares bedömning av vårdbehovet inledas inom sex veckor från det att remissen anlände. Vården ska ordnas inom tre månader från det att vårdbehovet konstaterats. Vid behandling av mentala störningar har vuxna (över 23 år) samma tidsgränser för tillgång till vård som inom annan sjukvård. Respondenterna bedömer att det i fråga om tillräckliga mentalvårdstjänster finns ”vissa utmaningar när man övergår till tjänster som är avsedda för vuxna”.

Utöver lågtröskeltjänster och de mentalvårdstjänster som skolorna tillhandahåller bedömdes alla andra efterfrågade mentalvårdstjänster vara rätt otillräckliga för unga (medeltalet under 2,5). Dessutom varierar de ungas ställning inom mentalvårdstjänsterna mycket beroende på det regionala utbudet. Otillräckligheten beror på olika utmaningar när det gäller tillgången, vilket respondenterna påpekade: ”Det är svårt för en ung person att få tillgång till tjänster, köerna är långa och tjänsterna svåra att få” och ”det finns få tjänster riktade till unga och de är splittrade och svåra att nå”.

I de flesta kommuner ansvarar samkommunen för social- och hälsovården eller sjukvårdsdistriktet för den psykiatriska jouren, och den sker huvudsakligen vid en centraliserad samjour. Enligt en kommunenkät finns psykiatrisk jour i cirka hälften av kommunerna som en tjänst i den egna kommunen och hos resten i en närkommun. På lokal nivå finns det dock på många ställen en egen multiprofessionell krisgrupp.

Mindre än hälften av kommunerna har en egen psykiatrisk sjukskötare för unga. På riksnivå bedömdes tjänsterna vara rätt otillräckliga. I en del kommuner finns en psykiatrisk sjukskötare för unga på ungdomscentralen, i kommunens familjecentralstjänster eller som ”skolpsykolog” som besöker skolorna. I flera kommuner är det dock samkommunen för social- och hälsovården som ansvarar för tjänsten och finns tillgänglig eventuellt endast i en grannkommun. Största delen av kommunerna har ingen egen psykiatrisk sjukskötare för unga, men ställvis har man identifierat ett behov av en egen tjänst för unga. Det finns dock inte tillräckligt med resurser och det finns för få tjänster att tillgå.

Enligt det material som samlats in genom Ungdomsbarometern våren 2020 hade största delen av de unga inte behov av mentalvårdstjänster under de senaste 12 månaderna. I Ungdomsbarometerns material är det värt att notera att de unga som har behövt mentalvårdstjänster i regel har använt tjänsterna sex (6) gånger eller mer. Majoriteten av de unga som har behövt mentalvårdstjänster upplevde att de fått tillräckligt med tjänster. (Berg & Myllyniemi 2021, kommer snart.) På ett separat prov från Ungdomsbarometern visade läget för 18–29-åringar som står utanför arbete och utbildning sig annorlunda och på många sätt utmanande. Elevvården vid läroanstalten märkte inte att den unga personen hade problem när eleven sökte hjälp, en annan elev fick hjälp först efter ett självmordsförsök, en tredje elev fick inte terapi trots att eleven upplevde att hen behövde hjälp. Även om en ung person lyckas få en betalningsförbindelse för terapi, är processen för att söka efter en terapeut och som den unga själv ansvarar för svår och tröttsam utan stöd. (Gretschel & Myllyniemi 2020.)

Behandling av spelberoende och penningspel sker separat i en del kommuner och i en del av kommunerna som andra mentalvårdstjänster för barn och unga. Över hälften av kommunerna meddelade i enkäten att de tillhandahåller tjänsten i kommunen, men den ansågs dock vara rätt otillräcklig för de unga. På många ställen ges behandling för spelberoende som en del av andra tjänster, till exempel på ungdomsstationen. A-kliniken och föreningarna är centrala samarbetsaktörer. I en del kommuner ingår behandling av spelberoende i arbetsbeskrivningen för den som ansvarar för det förebyggande rusmedelsarbetet, men ställvis också med bristfälliga resurser, såsom respondenterna beskriver: ”Den enda missbrukararbetaren i kommunen borde sköta alla. Behandling av spelberoende och penningspel genomförs för närvarande relativt dåligt, eftersom ingen part egentligen ansvarar för ordnandet av denna vård. Frågan kommer att övervägas när verksamheten vid ungdomsmottagningen planeras. I verksamheten inom ungdomsmottagningen kommer man att sträva efter att effektivisera konsultationer, handledning och informationsgång.” Enligt intervjuerna i Ungdomsbarometern 2020 har endast väldigt få unga behövt hjälp med problem med penningspel (Berg & Myllyniemi 2021, kommer snart).

Enligt respondenterna var psykoterapitjänsterna de mest bristfälliga av alla mentalvårdstjänster för unga. Mindre än hälften av de kommuner som besvarade enkäten uppgav att psykoterapitjänster finns att tillgå som kommunens köpta tjänst vid behov. På riksnivå bedömdes tjänsten vara rätt otillräcklig. Endast två kommuner meddelade i tilläggsuppgifterna att de har egna psykoterapeuter i kommunen. I en del kommuner ansvarar samkommunen för social- och hälsovården, ungdomspsykiatrin eller den specialiserade sjukvården för tjänsten. En del av respondenterna påpekade att tillgången till psykoterapitjänster är möjlig endast med hjälp av FPA:s rehabiliteringsstöd. Tillgången till terapeuttjänster är dock dålig på många orter, vilket gör det omöjligt att få terapi. Cirka en fjärdedel av kommunerna meddelade att psykoterapitjänster inte alls tillhandahålls som kommunens köpta tjänster. När regionerna jämfördes på riksnivå såg situationen svagast ut i Lappland. (Tabell 7.6.5.)

Stödtjänsterna för unga rehabiliteringsklienter inom mentalvården (stödboende, gruppverksamhet under dagtid och patrullerande mentalvårdsarbete) anses vara rätt otillräckliga i hela landet, men de är något bättre tillgängliga för 18–28-åringar än för unga minderåriga. Enligt 6 § i mentalvårdsförordningen (1247/1990) ska kommunen se till att det inom den del av den öppna vården som behandlar mentala störningar hos barn och unga finns tillräcklig tillgång till de stödåtgärder som behövs för att patienterna ska klara sig i hemmet. Drygt hälften av kommunerna tillhandahåller stödtjänster i någon form. Föreningarnas och organisationernas roll som producenter av mentalvårdstjänster för unga rehabiliteringsklienter är betydande. Ungdomsväsendet och församlingen ordnar ställvis gruppverksamhet i samarbete med social- och mentalvårdstjänsterna inom ramen för resurserna. Stödtjänsterna för unga rehabiliteringsklienter inom mentalvården anses bli allt svagare. Brister i stödboendet har identifierats, liksom i eftervården. I många kommuner finns för det inte riktade stödtjänster unga. I synnerhet anser man att kamratgruppsverksamhet med låg tröskel saknas.

Förutom långa köer och långsam tillgång till vård ansågs också mentalvårdstjänsternas synlighet, tillgänglighet och information vara otillräcklig och ett hinder för tillgången till tjänster. De unga vet inte var man kan få service. Cirka hälften av respondenterna bedömde att de unga känner rätt dåligt till mentalvårdstjänsterna. Figur 7.6.2. I kommentardelen till enkäten togs det fram ett utvecklingsförslag till detta: ”För tjänsterna för unga behövs en servicekarta där servicen är indelad med tanke på den ungas funktionsförmåga.” Vad är den ungas behov, var är servicen tillgänglig och hur?”

Decentralisering av tjänsterna har lett till ytterligare oklarheter. En stor och central fråga som upprepade gånger lyftes fram i de kommunala svarandenas kommentarer är den nuvarande modellen för tjänsteproduktion. Social- och hälsovårdstjänsterna sammanställs för närvarande av samkommuner, regionala välfärdssamkommuner och samkommuner för social- och hälsovård. Dessa tjänster är inte alltid nära kommuninvånarna, inte heller med tanke på förståelsen av tjänstestrukturen eller den regionala tillgängligheten. De ökade kundgrupperna och arbetstagarnas resurser lyftes fram i flera svar, till exempel på detta sätt: ”De mentalvårds- och missbrukartjänster som tillhandahålls för unga som bor i kommunen är centraliserat beroende av de tjänster som tillhandahålls av välfärdssamkommunen. Resursbristen är uppenbar för att dessa tjänster ska kunna erbjudas på ett övergripande sätt.” Dessutom kan problemet i synnerhet när det gäller tillräckliga mentalvårdstjänster för unga kopplas till respondenternas åsikter som framförts om hur styrnings- och servicenätverket för unga lyckats med samordningen av tjänsterna i figur 7.6.8.

Missbrukartjänster

Enligt Institutet för hälsa och välfärds skolhälsoenkät (2019) hade den regelbundna alkoholkonsumtionen bland unga och berusningsinriktat drickande minskat i alla svarargrupper. Skolhälsoenkäten visar dock också att nio procent av eleverna i årskurs 8 och 9 i grundskolan, 14 procent av eleverna i årskurs 1 och 2 i gymnasiet och 20 procent av eleverna i årskurs 1 och 2 i yrkesläroanstalter har prövat olagliga droger åtminstone en gång i sitt liv. I skolhälsoenkäten har cirka hälften (47,5 %) av respondenterna i årskurs 8 och 9 och klart över hälften av studerandena i läroanstalter på andra stadiet bedömt att det är lätt att skaffa narkotika på deras ort. I synnerhet försök med och användning av narkotika har blivit vanligare bland unga vuxna i åldern 25–34 år, av vilka nästan hälften (45 %) meddelade 2018 att de har använt någon olaglig narkotika ibland under sitt liv. (Institutet för hälsa och välfärd: Narkotikabruket och attityderna till narkotika bland finländarna 2018.)

Kommunerna ansvarar för ordnandet av missbrukartjänster. Enligt 3 § i lagen om missbrukarvård (41/1986) ska kommunen sörja för att vården av missbrukare ordnas så att den till sin innebörd och sin omfattning motsvarar behovet i kommunen. Kommunerna kan antingen producera tjänsterna själva eller tillsammans med andra kommuner eller köpa dem av andra kommuner eller privata tjänsteproducenter, t.ex. organisationer. Lagen om organisering av det förebyggande rusmedelsarbetet (523/2015) förpliktar å sin sida kommunens olika förvaltningar att samarbeta och främja verksamheten inom det förebyggande rusmedelsarbetet inom kommunens förvaltning, i synnerhet inom social- och hälsovården, bildningsväsendet, idrotts- och ungdomsväsendet samt näringsväsendet.

På basis av denna enkät utförs förebyggande rusmedelsarbete i nästan alla kommuner, och på riksnivå bedömdes de vara rätt tillräckliga. Det förebyggande rusmedelsarbetet är enligt respondenterna en del av ungdomsarbetet och verkstädernas verksamhet, och det utförs framför allt i skolorna av elev- och studerandevården i samarbete med olika aktörer. Arbetet utförs mångsidigt i kommunerna, men nödvändigtvis inte särskilt planmässigt. Personalresurserna för det förebyggande arbetet ser inte heller ut att vara tillräckliga. Eftersom det förebyggande arbetet huvudsakligen utförs bland personer i skolåldern, får personer över 18 år knappt tjänster inom det förebyggande rusmedelsarbetet. Det anses också vara svårt att nå unga i åldern 18–28 år. I fråga om myndiga unga vuxna bedömdes det att tjänsterna inom det förebyggande rusmedelsarbetet i hela landet var rätt otillräckliga, medan tjänsterna för personer under 18 år bedömdes vara rätt tillräckliga. (Figur 7.6.9.)

Tidigt stöd och förebyggande åtgärder, som i enkäten preciserades till diskussion, miniintervention och motiverande intervju, används i merparten, dvs. 86 procent av kommunerna. Tidigt stöd och förebyggande åtgärder bedömdes vara rätt tillräckliga, så att tjänsterna för personer under 18 år, dvs. i detta fall ofta unga som nås i skolan, är något mer tillräckliga. Unga som står utanför tjänsterna är en utmaning. Enligt respondenterna sker det tidiga stödet och förebyggande åtgärder delvis inom alla områden för ungdomsarbete eller så ingår det i det arbete som utförs av var och en som möter klienter.

Missbrukartjänster med låg tröskel, dvs. t.ex. patrullerande mentalvårds- och missbrukararbete, utförs enligt enkäten i drygt hälften av kommunerna. Tjänsten tillhandahålls i kommunerna t.ex. av A-kliniken, Navigatorerna, missbrukarsjukskötaren och det uppsökande ungdomsarbetet med olika metoder (t.ex. Omin jaloin-metoden). Det bedömdes att missbrukartjänsterna med låg tröskel endast var rätt tillräckliga, vilket framgår av en svarandes kommentar om situationen: ”Översysselsatt rusmedelsarbetare och inte separat någon rusmedelsarbetare för unga”.

I lagen om missbrukarvård föreskrivs om tjänster för personer som är beroende av rusmedel. Den förpliktar kommunerna att ordna tjänsterna inom missbrukarvården så att de till sitt innehåll och sin kvalitet motsvarar det behov som förekommer i kommunen. När det gäller korrigerande missbrukartjänster bedömer respondenterna att tjänsterna är rätt tillräckliga. Korrigerande tjänster, med vilka avses öppen vård och institutionsvård samt missbrukarvård och avvänjning, tillhandahålls i över hälften av kommunerna. En stor del av respondenterna preciserar att de korrigerande tjänsterna huvudsakligen är köpta tjänster eller produceras i en samkommun inom social- och hälsovården eller inom ett samarbetsområde. Personer under 18 år omfattas av barnskyddet, dit de hänvisas till via socialväsendet, medan en del omfattas av studerandevården. Inom missbrukarvården för minderåriga har man dock märkt bl.a. köer och brist på resurser.

När det gäller missbrukartjänster framkom inga betydande regionala skillnader. Tabell 7.6.6. När det gäller tjänster med låg tröskel och korrigerande missbrukarvård uppgav en ganska stor del av respondenterna att det inte finns någon tjänst eller så lät de bli att bedöma tillräckligheten. Enligt intervjuerna i Ungdomsbarometern 2020 hör missbrukartjänsterna till de tjänster som de unga använder minst. I ett separat prov (Gretschel & Myllyniemi 2020) framträder dock behovet av missbrukarservice i fråga om unga som står utanför arbete och utbildning. Det kan vara svårt för unga missbrukare att få hjälp, eftersom de t.ex. på grund av missbruk av rusmedel kan sparkas ut från verkstaden. Enligt en bedömning i kommunenkäten ansågs de unga känna sämst till missbrukartjänsterna, till och med sämre än mentalvårdstjänsterna, av alla tjänster. Figur 7.6.2. I de öppna kommentarerna framfördes också önskemål om enhetlig praxis: ”Nationella riktlinjer för behandling av minderåriga unga narkotikamissbrukare ska utarbetas”. På vissa ställen har man under den senaste tiden insett bristen på tjänster för missbrukare, till exempel det växande missbruksproblemet vid läroanstalter på andra stadiet samt av att allt yngre barn använder rusmedel. Det förebyggande rusmedelsarbetet har därför på vissa ställen också effektiviserats. I ett svar berättades det t.ex. att det på polikliniken för barn och unga finns en separat missbrukarenhet inom ungdomspolikliniken som man kan nå med låg tröskel, till exempel på basis av användning av cannabis.

 

Social- och hälsovårdstjänster

Riksomfattande utvärdering

Kommunernas socialservice styrs av socialvårdslagen. När det gäller socialservicen visade sig tillräckligheten vara bättre i hela landet än till exempel för mentalvårds- och missbrukartjänster. På riksnivå bedömdes nästan alla socialtjänster vara rätt tillräckliga. Likaså ansågs nivån på hälsovårdstjänsterna vara rätt tillräcklig med undantag för psykologtjänsterna. Bristen på mentalvårdstjänster lyftes fram också vid bedömningen av hälsovårdstjänsterna.

Socialservicen

Enligt 6 § i socialvårdslagen (1301/2014) ska kommuninvånarna ha tillgång till rådgivning och handledning inom socialvården. Särskilt avseende ska fästas vid rådgivning och handledning för barn, unga och personer som behöver särskilt stöd. Enligt enkäten fanns det i nästan alla kommuner rätt tillräckliga handlednings- och rådgivningstjänster som ges av socialarbetare, med vilka man i enkäten menade den egna socialarbetaren och det kompletterande och förebyggande utkomststöd som söks hos kommunen.

När respondenterna bedömde tjänsternas tillräcklighet framförde de i fråga om socialservicen att unga inte nödvändigtvis hittar dessa tjänster. Det finns inte tillräckligt med personal på fältet för socialt arbete och personalomsättningen är stor, vilket gör det svårare för klienten att få service. I huvudsak har socialservicen koncentrerats till tjänster för vuxna. Socialhandledare som specialiserat sig på ungdomsärenden behövs på många ställen. När det gäller socialservicens tillräcklighetsnivå kan det inte observeras någon betydande skillnad i tillgången till tjänster för unga under 18 år och unga i åldern 18–28 år, varför åldersindelningen inte heller finns i figur 7.6.10. En del av socialservicen, såsom den ekonomiska rådgivningen och skuldrådgivningen, berör i större utsträckning myndiga, varför det kan observeras små variationer i tjänsternas tillräcklighet. Socialservicen, liksom hälso- och sjukvårdstjänsterna, genomförs mycket ofta av en samkommun inom social- och hälsovården på ett gemensamt sätt för kommunerna.

På riksnivå bedömdes barnskyddet, dvs. handlednings- och rådgivningstjänsterna för socialarbetare samt öppenvården och eftervården, vara rätt tillräckligt. Många av respondenterna betonade dock att eftervården inom barnskyddet bör stärkas, och en del kommenterade till och med att den nuvarande eftervården är helt bristfällig. Barnskyddet lider av ett tydligt identifierat brist på arbetstagare, och på andra ställen har man inte kunnat tillhandahålla t.ex. öppenvårdstjänster i den omfattning som det skulle ha funnits behov av. Antalet klienter är stort i förhållande till resurserna.

I den förebyggande serviceverksamheten för barnfamiljer spelar organisationer och föreningar en viktig roll. På riksnivå bedömdes tjänsterna för barnfamiljer (rådgivning i uppfostrings- och familjefrågor, tjänster för tidigt stöd, hemservice och socialt stöd) vara rätt tillräckliga och enligt enkäten finns de tillgängliga i nästan alla kommuner. I det kommunala familjearbetet identifieras dock ett klart behov av tilläggsresurser för familjearbetare och hemtjänster, vilket särskilt framgår av ett svar: ”unga föräldrar skulle behöva mer hemtjänster med låg tröskel och stöd för föräldraskapet.” En del av respondenterna påpekar att information om barnfamiljetjänster inte alltid når målgruppen och att det behövs mer arbete under kvällar och veckoslut. Det finns variationer i tjänsterna regionalt. I vissa kommuner finns det till exempel ingen familjerådgivning, medan andra saknar tillräckliga personalresurser och köerna är långa. Samtidigt är situationen också bra när det gäller barnfamiljetjänsterna, som har främjats av det riksomfattande programmet för utveckling av barn- och familjetjänster (2016–2019) och de lokala åtgärder inom LAPE-projektet som vidtagits i samband med det, såsom det delvis framgår av kommunsvaren: ”Ny familjecentral, familjecentralskoordinator och patrullerande familjerådgivningsarbete”.

Enligt kommunenkäten har största delen av kommunerna rätt tillräcklig service för personer med funktionsnedsättning (färdtjänst, serviceboende, personlig assistans, dagverksamhet, ändringsarbeten i bostaden, redskap och anordningar som hör till bostaden), och ordnandet av servicen styrs av socialvårdslagen, lagen om service och stöd på grund av handikapp (380/1987) samt lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda (519/1977). Respondenterna preciserade att en del av servicen för personer med funktionsnedsättning finns tillgänglig i närkommunen. Enligt respondenternas bedömning är transporttjänsterna ställvis klart bristfälliga. I anslutning till servicen för personer med funktionsnedsättning framfördes också att det inte finns tillräckligt med kortvarig vård för minderåriga klienter med grav funktionsnedsättning.

Enligt socialvårdslagen kan referensgruppsverksamhet samt en stödperson eller stödfamilj ordnas för ett barn som behöver särskilt stöd eller för hans eller hennes familj för att trygga barnets hälsa eller utveckling. Stödperson- och stödfamiljeverksamheten kan organiseras i kommunen, i samarbete med andra kommuner i regionen eller till exempel anlita tjänster som produceras av tredje sektorn. Stödpersonsverksamheten kan vara frivilligarbete eller yrkesmässig verksamhet. Stödfamiljen å sin sida är en vanlig familj som har resurser och vilja att tillhandahålla omsorg för barn och unga som befinner sig i olika livssituationer. (THL Lasten, nuorten ja perheiden sosiaalipalvelut.) Enligt enkäten finns det inte stödperson- eller stödfamiljeverksamhet i alla kommuner. En stor del av kommunerna uppgav dock att det finns service, och den bedömdes vara rätt otillräcklig för 18–28-åringar och rätt tillräcklig för personer under 18 år. Det är svårt att få familjer och frivilliga med i stödverksamheten. Respondenterna kommenterar också att det finns behov på fältet, men att det ställvis är omöjligt att få tjänster. I den regionala granskningen är Sydvästra Finland det enda regionförvaltningsområde där stödpersonsverksamheten och stödfamiljsverksamheten bedömdes åtminstone vara på en rätt tillräcklig nivå. (Tabell 7.6.7.)

Den ekonomiska rådgivningen och skuldrådgivningen är en lagstadgad tjänst som är avgiftsfri för kunderna och vars organiseringsansvar överfördes till rättshjälps- och intressebevakningsdistrikten vid ingången av 2019. Skuldrådgivningen ger information och rådgivning om skötseln av ekonomin och skulderna. Tjänster fås från rättshjälpsbyråerna. Den ekonomiska rådgivningen och skuldrådgivningen bedömdes vara rätt tillräcklig på riksnivå. För unga finns det dock i regel ingen egen ekonomisk rådgivning. Tillgången till den allmänna rådgivningen är ställvis utmanande. I ett svar beskrivs ”jour en gång i månaden, svårt att få tid”. Skuldrådgivning finns ofta tillgänglig i närkommunen, men inte inom den egna kommunens område. För sin del ses detta arbete, snarare ur ett förebyggande perspektiv, i fråga om unga också som en del av ungdomsarbetet och det uppsökande ungdomsarbetet. Enligt förhandsuppgifter i Ungdomsbarometern skulle de unga nästan inte ha några ekonomiska servicebehov, eftersom det gavs klart mest svaret ”inget behov” på tjänster i anslutning till skuldrådgivning och penningspelsproblem (Berg & Myllyniemi 2021, kommer snart). Det finns dock skuldsatta unga och antalet personer som fått anteckning om betalningsstörning har ökat kontinuerligt under de senaste tio åren. Andelen personer under 29 år av alla som fått anteckning om betalningsstörning var 22,8 % i slutet av 2019. (Suomen Asiakastieto 2019.)

Enligt kommunenkäten finns det invandrartjänster i drygt hälften av kommunerna i Finland. Antalet invandrare varierar mycket från region till region, liksom även behovet av tjänster. I en del kommuner finns det inga separata invandrartjänster alls. I vissa kommuner sker styrningen av invandrare som en del av det övriga socialarbetet. Den tredje sektorn är en central samarbetspartner i integrationsarbetet. I de större kommunerna finns det å andra sidan många olika aktörer som arbetar med integration, vilket enligt en svarande också medför utmaningar för koordineringen.

Enligt enkäten fanns det bara i knappt över hälften av kommunerna förebyggande av familjevåld eller våld i nära relationer och tjänster för dem som upplevt våld. Respondenterna påpekade att t.ex. skyddshem (tjänster för våld i nära relationer) och första hem (tjänster för spädbarn/barnfamiljer) finns tillgängliga vid behov, delvis som köpta tjänster, men inte nödvändigtvis i den egna kommunen. Organisationernas roll har också ansetts vara betydande i fråga om denna tjänst. Drygt 40 procent av respondenterna valde också alternativet ”jag kan inte säga” eller lät bli att bedöma tjänsten, vilket för sin del visar på läget för tjänsterna i anslutning till våld i nära relationer och förebyggande av våld när det gäller utbudet av och kännedomen om tjänsterna. Respondenterna berättade att man i kommunerna under de senaste åren har satsat på ”arbete och utbildning i anslutning till familjevåld och våld i nära relationer”. En respondent uppgav som tilläggsinformation berättade att vård- och servicekedjan har utarbetats och registrerats på ett exemplariskt sätt. I ett av svaren påminde man också om att ”det behövs också ett servicesystem för dem som begått sexuellt våld”. Social- och hälsovårdsministeriet och Kommunförbundet har redan rekommenderat att det i varje kommun eller samarbetsområde ska finnas en förvaltningsövergripande samordningsgrupp för förebyggande av våld i nära relationer och inom familjen. Dess uppgift är att ansvara för planeringen av förebyggandet av våld. I SHM:s utredning om våld i nära relationer framgick det dock att det på flera områden ännu saknas strukturer i enlighet med rekommendationerna. (Nipuli 2020.)

De unga bedömdes känna till socialservicen väl eller rätt väl, men 31 procent av respondenterna bedömde också att de unga bara känner tjänsterna rätt väl. (Figur 7.6.2.) Dessutom bedömde respondenterna hur styrnings- och servicenätverken för unga har lyckats med uppgiften att samordna de tjänster som anges i ungdomslagen. På riksnivå bedömdes det att situationen är rätt bra eftersom det är lätt för unga att få de social- och hälsovårdstjänster de behöver och att de ungas (klientens) ärenden sköts smidigt. Man litar dock inte helt på att informationen förmedlas mellan yrkesmänniskor. Cirka 40 % av respondenterna bedömde att informationen utbyts rätt dåligt eller dåligt, men drygt hälften ansåg dock att informationen utbyts bra eller rätt bra mellan yrkesmänniskor. (Figur 7.6.8.)

Hälsovård i skolor, läroanstalter och på hälsostationer

Enligt 8 § i lagen om elev- och studerandevård avses skolhälsovård enligt 16 § i hälso- och sjukvårdslagen och med studerandehälsovård avses studerandehälsovård enligt 17 § i den lagen. Skol- och studerandehälsovård tillhandahålls av hälsovårdare och läkare. Enligt 17 § ska hälsovårdarens arbetstid inom skol- och studerandehälsovården ordnas så att de studerande i förekommande fall har möjlighet att besöka hälsovårdarens mottagning också utan tidsbeställning. I den helhet som omfattar elev- och studerandevården ingår studerandevård enligt en läroplan som godkänts av utbildningsanordnaren samt studerandevårdtjänster, vilka är psykolog- och kuratorstjänster samt skol- och studerandehälsovårdstjänster.

Figur 7.6.11. visar bedömningen av hälso- och sjukvårdens tillräcklighet enligt olika serviceställen. Utifrån svaren från styrnings- och servicenätverken för unga bedömdes det att resurserna för hälso- och sjukvården på riksnivå har anvisats rätt väl i grundskolorna. Hälsovårdarens tjänster ansågs vara rätt tillräckliga. Inom skolhälsovården finns hälsovårdare tillgänglig i 97 procent av kommunerna, läkare i 90 procent och psykolog i 86 procent av kommunerna. Regionalt fanns det stora variationer i utbudet av tjänster och bedömningen av tillräckligheten. (Tabell 7.6.8.)

Med studerandehälsovård avses hälso- och sjukvård för studerande på andra stadiet eller högre nivå, och om den gavs delade svar. Cirka en fjärdedel av kommunerna har ingen service, eftersom de inte heller har läroanstalter efter grundstadiet. Hälsovårdar- och läkartjänster inom studerandehälsovården bedömdes vara rätt tillräckliga. 81 procent av kommunerna har hälsovårdare och 75 procent av kommunerna har läkartjänster. Psykologtjänsterna inom studerandehälsovården bedömdes placera sig på gränsen mellan rätt tillräckliga och otillräckliga. Utifrån de öppna svaren ansågs dimensioneringen av antalet skolpsykologer på andra stadiet ställvis vara bristfällig i förhållande till antalet studerande.

Även om det på riksnivå upplevdes att just skolhälsovårdstjänsterna var tillräckliga, framkom också andra synpunkter i de öppna svaren. Till exempel i ett svar framfördes att unga upplever att det vore bra om skolhälsovårdaren kunde ha fler mottagningar. Styrnings- och servicenätverken för unga använder i olika omfattning aktuell information om de ungas uppväxt- och levnadsvillkor. Ett styrnings- och servicenätverk för unga hade på ett exemplariskt sätt i sitt svar vid utvärderingen använt sig av de regionala resultaten av skolhälsoenkäten. På basis av resultaten har största delen av eleverna fått den hjälp de behöver av hälsovårdaren, av läkaren i någon mindre omfattning och av den psykologhjälp de behövt i klart mindre omfattning än vad de fått av hälsovårdaren.

Enligt respondenternas bedömning ansågs det finnas brist på läkare och psykologtjänster inom skol- och studerandehälsovården. Flera kommunala respondenter påpekade att rekryteringen av skolpsykologer medför utmaningar och att man ofta blir tvungen att skaffa tjänsten som köpta tjänster. Omsättningen av läkare och skolpsykologer upplevdes som ett problem.

Enligt regionförvaltningsverkens och Valviras utredning (2019) styr var tionde kommun fortfarande i strid med lagen de studerande att till vissa delar söka studerandehälsovårdstjänster i sin hemkommun. Enligt hälso- och sjukvårdslagen ska den kommunala primärvården ordna studerandehälsovårdstjänster för de studerande vid gymnasier, läroanstalter som ger grundläggande yrkesutbildning, högskolor och universitet i kommunen, oberoende av de studerandes hemvist. I nästan hälften av kommunerna produceras studerandehälsovårdstjänsterna som en del av andra primärvårdstjänster, varvid användningen av dem inte kan särskiljas från tjänster för andra användargrupper och de studerandes tillgång till vård kan inte följas separat. När tjänsterna produceras som en del av primärvårdstjänsterna fakturerar kommunerna den studerandes hemkommun för dem i strid med hälso- och sjukvårdslagen.

Hälsostationens tjänster togs in i enkäten utöver skol- och studerandehälsovården också för att hälsotillståndet för unga som står utanför utbildningen ska kunna bedömas. Cirka en fjärdedel av respondenterna svarade dock inte på frågan inte eller bedömde inte hälsostationernas servicenivå. Bedömningen av denna torde vara mer utmanande ifråga om unga kunder än för skol- eller studerandehälsovården. Hälsovårdarens tjänster ansågs vara rätt tillräckliga på hälsostationerna och tjänsten fanns tillgänglig i nästan alla kommuner. Det finns däremot utmaningar i fråga om tillgången till läkare på grund av köer, men hälsostationens läkartjänster bedömdes dock på riksnivå vara något mer tillräckliga än skol- och studerandehälsovården. Enligt respondenterna var däremot psykologtjänster på hälsostationerna rätt otillräckliga, dvs. ännu sämre än i skolor och läroanstalter. Endast drygt hälften av respondenterna uppgav att det på hälsostationen finns psykologtjänster, men en fjärdedel gav ingen bedömning alls om servicenivån.

Allmänt taget lyfte också bedömningen av hälsovårdstjänsterna fram det stora behovet av mentalvårds- och missbrukartjänster med låg tröskel för unga, liksom i fråga om mentalvårdstjänsterna. På riksnivå ansågs psykologtjänsterna vara de mest bristfälliga när det gäller hälsotjänster. Det är långa köer till mentalvårdstjänsterna och via läroanstalterna önskar man enklare få handledning. Dessutom upplevs de nuvarande mentalvårds- och missbrukartjänsterna inte nå tillräckligt många unga eller kunna ta emot dem tillräckligt snabbt. En liknande oro har identifierats också i samband med regionförvaltningsverkens och Valviras tillsyn över studerandehälsovården, där de kringspridda och splittrade mentalvårdstjänsterna anses försvåra sökandet av vård och att förbinda sig till vården.

Övrig offentlig hälso- och sjukvård

Av de övriga offentliga hälso- och sjukvårdstjänster som förutsätts i hälso- och sjukvårdslagen bedömdes mun- och tandvård, vård och uppföljning av långtidssjukdomar eller hälsoproblem, hjälpmedelsservice och vårdutrustning, sexuell och reproduktiv hälsa samt hälsorådgivning och hälsokontroller fungera bäst på riksnivå. Alla dessa tjänster ansågs klart vara rätt tillräckliga (medeltal 3 eller mer) och tjänster finns tillgängliga i de flesta kommuner. (Figur 7.6.12.)

Hälsorådgivning och hälsokontroller fungerar väl och i nästan alla kommuner som besvarat enkäten finns tjänsten i fråga. Respondenterna bedömde att servicenivån är rätt tillräcklig både för personer under 18 år och för personer över 18 år, dock så att tjänsterna för personer under 18 år som ofta omfattas av utbildning ansågs vara något mer tillräcklig. På en del orter tillhandahåller mötesplatser för unga, dvs. t.ex. ungdomsgårdar eller Navigatorer, även en hälsovårdares tjänster, och de utför t.ex. hälsoundersökningar på de unga som inte omfattas av elev- eller studerandehälsovården. I ett svar framfördes att unga arbetslösa måste köa till hälsokontroller. Arbetslösa unga som står utanför utbildning är således en central grupp som hamnar utanför hälso- och sjukvårdstjänsterna.

Tjänsterna inom sexuell och reproduktiv hälsa, preciserad i enkäten som rådgivning och upplysning om sexualitet samt preventivrådgivning inklusive testning av könssjukdomar bedömdes vara på en klart tillräcklig nivå och tjänsten tillhandahålls i de flesta kommuner. Respondenterna preciserade att sexuell rådgivning också ges i skolorna. Kommunerna tillhandahåller i varierande grad avgiftsfritt preventivmedel för personer under 25 år/i åldern 15–19 år, och för sexuell och reproduktiv hälsa ansvarar en hälsovårdare och läkare vid preventivrådgivningen. Av svaren framgår dock att de förebyggande tjänsterna och preventivrådgivningen ställvis är bristfälliga, att det finns utrymme för förbättring av tjänsterna inom den sexuella hälsovården och för de unga önskar man möjlighet till avgiftsfri prevention.

Vården och uppföljningen av långtidssjukdomar eller hälsoproblem samt hjälpmedelstjänster och vårdutrustning för långtidssjukdomar eller skador fungerar bra i de flesta kommuner och är klart på en tillräcklig nivå. Enligt bedömningen fanns hjälpmedel och vårdutrustning väl tillgängliga på den egna kommunens hälsostation eller tillgängliga i social- och hälsovårdssamkommunens tjänster.

Mun- och tandvården bedömdes också vara på en rätt tillräcklig nivå i största delen av kommunerna. Ställvis lyfte respondenterna också fram bristen på resurser och otillräckliga behandlingstider. Enligt resultaten från t.ex. Itä-Suomen Nuorisopuntari (2016, 41–42) är de unga som ännu går i grundskolan nöjdast med tandvården, eftersom det regelbundet sörjs för kontroller av elever i skolåldern.

På riksnivå bedömdes de tjänster som fungerar utan tidsbokning (jour, brådskande mottagning, walk-in osv.) vara rätt tillräckliga. Sådana tjänster är till exempel jourhavande sjukskötare och välbefinnandeplatser med låg tröskel. Tjänsten kan också finnas tillgänglig i anslutning till Navigatorn. Respondenterna påpekade dock också att ”walk-in”-tjänster utan tidsbokning också är just sådana tjänster som de unga i kommunen anser att finns brist på.

Olika former av terapi, talterapi, ergoterapi, fysioterapi och näringsterapi bedömdes vara på en rätt tillräcklig nivå, men det fanns regionala variationer i utbudet. Enligt 29 § i hälso- och sjukvårdslagen ska kommunen ordna medicinsk rehabilitering i anslutning till sjukvård av patienter, inklusive terapier som ska förbättra och upprätthålla funktionsförmågan. Terapierna genomförs ofta som köpta tjänster och enligt behov. Enligt svaren blir dock terapitjänsterna ställvis överbelastade, och det finns i synnerhet brist på talterapi. Enligt svaren saknas i många kommuner i varierande grad någon form av terapi, oftast tal- och ergoterapi eller så finns den i bristfällig omfattning. Fysioterapi är den tjänst som fungerar mest allmänt och tjänsten finns tillgänglig i kommunerna, men det finns mer brister i utbudet av andra terapiformer och det behövs en remiss för att få dessa terapier.

Enligt enkäten finns i hälften av kommunerna i Finland tjänster för personer som mött sexuellt våld. Respondenterna ansåg delvis att tjänsterna vid sexuellt våld ingår i olika aktörers arbete, och å andra sidan finns det tydliga anvisningar om hur man ska agera. På riksnivå ansågs tjänsterna vara rätt tillräckliga. I drygt hälften av de kommuner i Finland där det på basis av denna enkät finns tjänsten, fås den till exempel i kriscentret. Unga kan få stöd vid sexuellt våld också från tredje sektorn. Dessutom finns det i fem av Finlands största städer Seri-stödcentret för personer över 16 år, dvs. en stödenhet för personer som utsatts för sexuellt våld, oberoende av kön. Stödcentret är en enhet med låg tröskel som tillhandahåller rättsmedicinsk undersökning, traumastöd, psykologisk rådgivning och terapi. Det är viktigt att offret kan få den hjälp hen behöver på ett ställe eller att hen omedelbart kan hänvisas till lämpliga specialtjänster där. Ju snabbare ett offer för sexuellt våld får vård i ett akut skede, desto snabbare börjar återhämtningen. (THL: Seri-stödcentren.)

Tjänster som könsminoriteter och sexuella minoriteter behöver är till exempel rådgivning och handledning, uppföljning av hormonbehandling för könskorrigering samt uppföljning och stöd för intersexuella barn. De har för respondenterna varit klart mer okända hälso- och sjukvårdstjänster, såsom en av respondenterna beskriver: ”Fortfarande ett ämne som är lite främmande.” 59 % av respondenterna har antingen meddelat att det inte finns någon tjänst eller inte alls bedömt den. En del av respondenterna känner dock till att tjänster för sexuella minoriteter och könsminoriteter i huvudsak kan fås inom den specialiserade sjukvården, dit personer kan styras med remiss. De regionala skillnaderna i tillgången till dessa tjänster är relativt stora. (Tabell 7.6.9.) Detta beror också på att diagnostisering av könsidentiteten utförs i Finland endast i Helsingfors och Tammerfors. Tjänsterna anses dock delvis vara bristfälliga, vilket framgår av svaren: ”De tjänster som sexuella minoriteter och könsminoriteter behöver är otillräckliga och attitydklimatet är inte särskilt bra för minoriteterna.” Unga som hör till könsminoriteter och sexuella minoriteter anses också få eventuellt stöd från ungdomstjänsterna. När det gäller social- och hälsovårdstjänsterna har samordningen av tjänsterna för unga stor betydelse och styrnings- och servicenätverken för unga har också möjlighet att förbättra situationen.

I enkäten bedömer nätverken hur väl de lyckats med sin uppgift enligt ungdomslagen att samordna tjänsterna. På karta 7.6.2. beskrivs respondenternas bedömningar i de olika regionalförvaltningsverkens områden påståendet att ”Det är lätt för ungdomar att få de social- och hälsovårdstjänster de behöver”. Runtom i Finland ansågs tillgången till tjänster mestadels vara rätt bra, och man bedömde att situationen var bäst i Lappland. Det finns dock utrymme för förbättringar i tillgången till tjänster för unga, eftersom 20 procent av respondenterna upplevde att de unga får tjänster rätt dåligt.

På karta 7.6.3. beskrivs respondenternas bedömning om hur informationen förmedlas mellan yrkesmänniskor. Bedömningen är att det finns utrymme för förbättringar i synnerhet i sydvästra och östra Finland.

När det gäller hälsovårdstjänsterna bedömde respondenterna att de unga känner till tjänsterna rätt bra eller bra. (Figur 7.6.2.) Ungdomsbarometern 2020 visar att de unga under de senaste 12 månaderna av de tjänster som frågan gäller använt sig mest av hälso- och sjukvårdstjänster, ofta 2–5 gånger, och upplevt att de fått tillräckligt med tjänster. De unga använder också flitigt elektroniska tjänster och nästan alla har tillgång till en internetanslutning eller en smarttelefon. Över 60 procent av de ungdomar som besvarade Ungdomsbarometern har använt hälsovårdstjänster elektroniskt och drygt hälften av de unga vill också använda de tjänster de behöver i så stor utsträckning som möjligt elektroniskt. (Ungdomsbarometern 2020.) I kommunenkäten om utvärderingen av basservicen ställdes också en öppen fråga om ibruktagandet av kommunernas elektroniska tjänster. Inom hälso- och sjukvården har elektroniska tjänster redan tagits i bruk i kommunerna, i synnerhet i anslutning till tidsbokningen och de riksomfattande systemen.

 

Tjänster i anslutning till arbete, boende och rörlighet

Riksomfattande utvärdering

De arbetsrelaterade tjänsterna bedömdes vara rätt tillräckliga för de unga. Tillräckligheten av boenderelaterade tjänster varierar på olika håll i Finland, i synnerhet stödboende för unga är otillräckligt. Kollektivtrafiktjänsterna bedömdes vara rätt otillräckliga.

Sysselsättningstjänster

I kommunenkäten meddelade 2/3 av kommunerna att arbets- och näringsbyråns tjänster (fysiskt verksamhetsställe, patrullerande/ansikte mot ansikte) finns tillgängliga i kommunen. Yrkesvägledningstjänsterna eller yrkesvalspsykologtjänsterna var något mindre tillgängliga. På riksnivå bedömdes arbets- och näringsbyråns tjänster samt yrkesvalstjänsterna vara rätt tillräckliga. (Figur 7.6.13.)

I en del av de öppna svaren framgår det att unga i mån av möjlighet kan få personlig service på arbets- och näringsbyrån eller i Navigatorn ett par gånger i veckan. Enligt respondenterna borde det finnas mer service ansikte mot ansikte. Distansförbindelserna är relativt välfungerande och i vissa kommuner finns det tillgång till dem i fråga om arbets- och näringstjänsterna. Man ansåg att det sällan förekommer patrullerande verksamhet i kommunen. Av svaren framgick att tillgången till arbets- och näringstjänster på riksomfattande nivå varierar regionalt. (Tabell 7.6.10.) Tjänsterna ansikte mot ansikte har också ställvis ökat, men merparten av respondenterna lyfte fram att det inte finns något serviceställe i den egna kommunen, utan att service måste sökas i grannkommunen eller i en närliggande stad.

Enligt Ungdomsbarometern för 2020 har minst 17 procent av respondenterna använt arbets- och näringsbyråns tjänster minst en gång. De upplevde att de tjänster de fått i huvudsak var tillräckliga och rätt tillräckliga. Ungdomsbarometern från 2019 om arbete och företagande visade å sin sida att största delen av de unga upplever tillit till framtidens arbetsliv, 85 % tror att de får fast arbete inom sin karriär. Enligt Ungdomsbarometern framstår arbetet som viktigt också för unga, men i synnerhet unga anser att fritiden är klart viktigare än arbetet, liksom i dag allt fler personer i alla åldrar. (Haikkola & Myllyniemi 2019, 62, 87–89.)

Även inom yrkesvägledningen har det redan utvecklats distansförbindelser, och i vissa kommuner används dessa tämligen aktivt. Också i Navigatorerna kan man i varierande utsträckning möta en yrkesvalspsykolog, likaså med tidsbokning vid arbets- och näringsbyrån. Yrkesvägledning ges också i skolor och läroanstalter, på verkstäder och som en del av det uppsökande ungdomsarbetet. I de öppna svaren konstateras det att det ställvis är långa köer till yrkesvalspsykologen, och tjänsten tillhandahålls sällan i den egna kommunen.

Däremot fanns arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte enligt enkäten i merparten av kommunerna, och den bedömdes på riksnivå vara på en god nivå och rätt tillräcklig. Enligt några kommentarer behövs utöver arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte dessutom social rehabilitering. Det finns också behov av att utveckla styrningen till arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte vid verkstäderna, och det framförs önskemål om mer mångsidiga arbetsuppgifter.

Det bedömdes att sysselsättningsmöjligheter, dvs. arbetsplatser, finns rätt tillräckligt i nästan alla kommuner. I en del kommuner finns det dock färre sådana än i andra kommuner. I enkäten avses med arbetsplatser uttryckligen lönesubventionerade platser avsedda för unga, platser för arbetsprövning, stödda platser och platser på övergångsmarknaden, läroavtals- och civiltjänstgöringsplatser samt sommarjobb. Enligt respondenternas bedömning fanns det gott om sommararbetssedlar och sommarjobb för unga. Sommararbetsmöjligheter tillhandahålls också av kommunerna, men det finns brist på längre arbetsmöjligheter. Ungdomarna kommer rätt bra till lönesubventionerade platser, men det finns något sämre med platser på övergångsarbetsmarknaden. Det nämns till vissa delar att det finns brist på platser för arbetsprövning, civiltjänstgöringsplatser och lönesubventionerade platser. Enligt Ungdomsbarometern (Haikkola & Myllyniemi 2019, 23) har valet av yrke, bransch eller karriär för unga påverkats mest av sommarjobb och arbetspraktik, varför det är viktigt att upprätthålla de ungas möjligheter till sysselsättning.

Boendetjänster

När det gäller boendeservice visade bedömningen att i synnerhet stödboende för unga var bristfälligt. På riksnivå bedömdes den vara rätt otillräcklig. Figur 7.6.14. visar att en stor andel, 63 %, av respondenterna inte bedömde tjänsten eller uppgav att tjänsten inte fanns. Stödboende för unga finns alltså endast i mycket få kommuner. I de kommuner där det finns stödboende för unga genomförs det till exempel som ett projekt, i samarbete med Ungdomsbostadsförbundet (NAL) och som eftervårdsservice. Enligt 21 § i socialvårdslagen ska stödboende ordnas för personer som behöver stöd för att bo självständigt eller vid övergången till självständigt boende. Med stödboende avses att boendet stöds genom social handledning och annan socialservice. I enkäten definierades stödboende för unga närmare som ”lätta” former av stödboende, t.ex. ungdomsbostäder för unga utan diagnos eller missbrukarbakgrund. Cirka hälften av kommunerna har ingen sådan service alls. Enligt respondenterna finns det sällan tillgång till stödboende utan diagnos.

Nivån på stödboende för rehabiliteringsklienter inom missbrukarvården och mentalvården bedömdes vara rätt tillräcklig i hela landet (medeltal 2,5) och service tillhandahålls i hälften av kommunerna. Vid jämförelse av regionförvaltningsområden i tabell 7.6.11. ser situationen otillräcklig ut i Södra Finland samt i Västra och Inre Finland. I en fjärdedel av kommunerna finns det inget stödboende för rehabiliteringsklienter inom missbrukar- och mentalvården. Respondenterna bedömer att servicebehovet är stort och att det behövs fler tjänsteproducenter. Organisationernas och föreningarnas samt privata tjänsteproducenters roll i detta arbete är central, och ofta är tjänsten köpta tjänster. I huvudsak finns det stödboende för rehabiliteringsklienter inom missbrukarvården och mentalvården endast för personer över 18 år, och för minderåriga sköts motsvarande service via barnskyddet. Många av respondenterna påpekar att det råder brist på stödboende både för rehabiliteringsklienter inom missbrukar- och mentalvården samt för unga i allmänhet.

Enligt de som svarade på enkäten finns det boenderådgivning och boendehandledning som service i cirka 70 procent av kommunerna, och den bedömdes vara rätt tillräcklig. I kommunerna tillhandahålls rådgivnings- och handledningstjänster inom boende t.ex. av Ungdomsbostadsförbundet NAL, Ungdomsbostadsföreningarna, Sininauhaliitto, Navigatorn och den uppsökande ungdomsarbetaren samt socialarbetare i sina kontakter vid behov, vid sidan av det egna arbetet, såsom respondenten beskrev: ”Socialarbetaren och/eller den uppsökande ungdomsarbetaren kan hjälpa till, men någon egentlig service tillhandahålls inte.” Det finns också några kommuner där det arbetar separat handledare för ungas boende. En del av respondenterna bedömde att unga behöver tilläggsstöd i frågor som gäller boende. ”De unga har på orten inte möjlighet att få stöd för boendet, även om behovet finns t.ex. efter en avdelningsperiod.” Också samma behov finns delvis också i fråga om ungdomars självständighetsbostäder.”

I enkäten ombads respondenterna också bedöma hur väl de unga känner till tjänsterna, dvs. hittar information om hur de vid behov kan få hjälp och rådgivning. De unga bedömdes känna till boendeservicen otillräckligt. Cirka hälften av respondenterna bedömde att de unga känner till boendeservicen dåligt eller rätt dåligt. (Figur 7.6.2.)

Respondenterna bedömer att det finns hyresbostäder till rimligt pris för unga i varierande grad på olika orter. I södra Finland är situationen svagast i landet när det gäller bostäder till rimligt pris. (Tabell 7.6.11.) På riksplan har nivån på det eventuella utbudet av bostäder för unga bedömts vara rätt tillräcklig. Det behövs fler små förmånliga bostäder för unga, det förekommer tidvis långa köer till bostäder till rimligt pris och det råder brist på stödbostäder.

Enligt enkäten finns det studerandebostäder eller motsvarande i mindre än hälften av kommunerna. Ofta finns de i anslutning till läroanstalter t.ex. vid olika institut eller yrkesläroanstalter. På riksomfattande nivå bedömdes elevhemstjänsterna vara rätt tillräckliga. De studerande har dock varierande boendeförhållanden beroende på studentbostäder, privata eller kommunala hyresbostäder, vars utbud varierar från område till område.

Kollektivtrafiktjänster

Öppen kollektivtrafik är inte kommunernas lagstadgade uppgift, men nästan alla kommuner har på något sätt deltagit i ordnandet eller stödjandet av kollektivtrafiken. Stora stadsregioner satsar avsevärt på kollektivtrafiken, medan kollektivtrafiken i små och geografiskt omfattande kommuner är en av smärtpunkterna. Kommunernas lagstadgade uppgifter vid persontransporter är elevtransporter enligt lagen om grundläggande utbildning (628/1998), uppgifter i anslutning till rörligheten för personer med funktionsnedsättning enligt lagen om service och stöd på grund av handikapp (380/1987) samt uppgifter enligt socialvårdslagen och lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda. (Kommunförbundet, trafik och mobilitet.)

Bristen på kollektivtrafik är en klar utmaning när det gäller att få tillgång till tjänster för unga, och det finns stora regionala skillnader. Enligt utvärderingsenkäten var läget sämst i Lappland. (Tabell 7.6.12.) Även om kollektivtrafiken inte är kommunernas lagstadgade uppgift inverkar möjligheterna att röra sig dock väsentligt på tjänsternas tillgänglighet, den regionala jämlikheten, den jämlika ungdomen och olika möjligheter. Servicen inom kollektivtrafiken bedömdes på riksomfattande nivå vara klart otillräcklig. I de stora städerna kan kollektivtrafiken fungera rätt bra i centrumområdena, men glesbygdsområdena hamnar i ojämlik ställning. Kollektivtrafikens förbindelser och tidtabeller samt möjligheten att ta del av olika tjänster är enligt de kompletterande öppna kommentarerna från respondenterna helt otillräckliga. (Figur 7.6.15.)

Det bedömdes att beaktandet av de unga i kollektivtrafikpriserna var rätt otillräckligt, även om de unga på många ställen får rabatter på biljettpriserna inom kollektivtrafiken. En del av respondenterna påpekade dock att i synnerhet de unga själva anser att priserna är för dyra för dem. Enligt vissa respondenter upplevs det också vara svårt och oklart att informera om kollektivtrafiken.

Kollektivtrafiken inom kommunen upplevs ofta vara haltande. Det finns utmaningar i synnerhet i glesbygden, i byar, på kvällar och veckoslut samt under skolloven. Enligt en respondent är kollektivtrafikens funktionalitet ”beroende av riktning och utgångsläge”. De ungas rörlighet är i stor utsträckning beroende av att föräldrarna skjutsar dem. Inom kommuncentret är kollektivtrafiken och tjänsternas tillgänglighet ställvis möjlig, men i synnerhet i randområdena finns det utmaningar. Till exempel kan det vara svårt att nå den egna kommunens hälsovårdscentral med kollektivtrafiken, även om kontakterna med grannkommunen kan fungera. Kollektivtrafiken fungerar inte heller t.ex. i fråga om tidtabellerna, vilket påverkar möjligheterna att arbeta och att komma till skolan. Detta beskrivs i svaren på följande sätt: ”på vardagsmorgnar kommer du med bussen en gång i en riktning och på eftermiddagen kanske tillbaka”. På andra orter har man lyckats bättre med tidtabellerna, vilket en respondent påpekade: ”bussturerna har förbättrats bland annat så att man lättare kan komma till sin yrkesutbildning”.

Enligt en respondent är kollektivtrafikens funktionalitet ”beroende av riktning och utgångsläge”. De ungas rörlighet är i stor utsträckning beroende av att föräldrarna skjutsar. Inom kommuncentret är kollektivtrafiken och tillgången till tjänster ställvis möjlig, men i synnerhet i randområdena finns det utmaningar. Till exempel kan det vara svårt att nå den egna kommunens hälsovårdscentral med kollektivtrafiken, även om kontakterna med grannkommunen kan fungera. Kollektivtrafiken fungerar inte heller t.ex. i fråga om tidtabellerna, vilket påverkar möjligheterna att arbeta och komma till skolan. Detta beskrivs i svaren på följande sätt: ”på vardagsmorgonen kommer man en gång i en riktning och på eftermiddagen kanske tillbaka”. På andra orter har man lyckats med tidtabellerna, vilket en svarande påpekade: ”turerna har förbättrats bland annat så att det är lättare att komma till yrkesutbildningen”.

I en del byar finns tjänster avsedda för barn, men när unga når högstadieåldern finns det helt enkelt inte några klubbar eller aktiviteter som är riktade till dem i närheten av hemorten. Eftersom de närmaste tjänsterna ofta finns på tiotals kilometers avstånd i tätorterna, inverkar det också på kännedomen om servicesystemet. I en undersökning som undersökte glesbygdsungdomen har det framgått att avståndet mellan tjänsterna inte enbart är ett avstånd som mäts i kilometer. ”Avstånd är också att tjänsterna inte kan gestaltas. Tjänsterna förblir främmande och erfarenheterna mycket tunna. Ofta är det också svårt för de unga att förstå vad som egentligen avses med tjänster.” (Pöysä & Tuuva-Hongisto 2017, 225.) Kollektivtrafiken har också en direkt koppling till de ungas välbefinnande och fritid samt till framtiden i vidare bemärkelse. I flera svar framfördes att ”kollektivtrafiktjänsterna är mycket svaga i vår kommun, och eftersom de är så få inverkar det på hur unga ansöker till utbildning, till och med på hur de avbryter sin utbildning och på de ungas totala välbefinnande.”

 

Karta 7.6.1. Fråga: Anser ni att de unga hörs tillräckligt i kommunen?

Karta 7.6.2. Bedömning av hur nätverket har lyckats med uppgiften att samordna de tjänster som anges i ungdomslagen. Påstående: Det är lätt för ungdomar att få de social- och hälsovårdstjänster som de behöver.

Karta 7.6.3. Bedömning av hur nätverket har lyckats med den uppgift som fastställs i ungdomslagen om att samordna tjänster. Påstående: Informationen förmedlas mellan yrkesmänniskor.

Figur 7.6.1. Kommunernas bedömning av tillräckligheten av de tjänster inom det öppna ungdomsarbetet och det gemensamma ungdomsarbetet som tillhandahålls i hela landet.

Figur 7.6.2. Kommunernas bedömning över hur väl de unga i kommunen känner till olika tjänster, dvs. hittar information om hur man vid behov kan få hjälp och råd i hela landet.

Figur 7.6.3. Kommunernas bedömning över tillräcklighetsnivån på det riktade ungdomsarbetet och nivån på specialungdomsarbetet i hela landet.

Figur 7.6.4. Kommunernas bedömning över tillräcklighetsnivån på tjänster inom delaktighetsverksamheten och det samhälleliga ungdomsarbetet i hela landet.

Figur 7.6.5. Kommunernas bedömning över tillräcklighetsnivån på hobbyer, fritidsverksamhet, idrottstjänster och bibliotekstjänster som riktar sig till barn/unga i hela landet.

Figur 7.6.6. Kommunernas bedömning över tillräcklighetsnivån på utbildningstjänsterna i hela landet.

Figur 7.6.7. Kommunernas bedömning över tillräcklighetsnivån på mentalvårdstjänster i hela landet.

Figur 7.6.8. Kommunernas bedömning över hur nätverket har lyckats med uppgiften att samordna de tjänster som anges i ungdomslagen i hela landet.

Figur 7.6.9. Kommunernas bedömning över tillräcklighetsnivån på tjänster för missbrukare i hela landet.

Figur 7.6.10. Kommunernas bedömning över tillräcklighetsnivån på socialservicen i hela landet.

Figur 7.6.11. Kommunernas bedömning över tillräcklighetsnivån på de hälsovårdstjänster som tillhandahålls i hela landet.

Figur 7.6.12. Kommunernas bedömning över tillräcklighetsnivån på de övriga hälsotjänster som tillhandahålls i hela landet.

Figur 7.6.13. Kommunernas bedömning över tillräcklighetsnivån på de sysselsättningstjänster som tillhandahålls i hela landet.

Figur 7.6.14. Kommunernas bedömning över tillräcklighetsnivån påv de boendetjänster som tillhandahålls i hela landet.

Figur 7.6.15. Kommunernas bedömning över tillräcklighetsnivån på kollektivtrafiktjänster som står till buds i hela landet med tanke på att användarna är unga.

Tabell 7.6.1. Kommunernas bedömning över tillräcklighetsnivån på de tjänster som tillhandahålls inom det öppna ungdomsarbetet och det gemensamma ungdomsarbetet, medeltal.

Tabell 7.6.2. Kommunernas bedömning över tillräcklighetsnivån på de tjänster som tillhandahålls inom det riktade ungdomsarbetet och specialungdomsarbetet, medeltal per regionförvaltningsområde och för hela landet.

Tabell 7.6.3. Kommunernas bedömning av tillräcklighetsnivån för hobbyer, fritidsverksamhet, idrottstjänster och bibliotekstjänster riktade till barn/unga, medeltal per regionförvaltningsområde och för hela landet.

Tabell 7.6.4. Kommunernas bedömning av tillräcklighetsnivån på de tillhandahållna utbildningstjänsterna, medeltal per regionförvaltningsområde och för hela landet.

Tabell 7.6.5. Kommunernas bedömning av tillräcklighetsnivån på de tillhandahållna mentalvårdstjänsterna, medeltal per regionförvaltningsområde och för hela landet.

Tabell 7.6.6. Kommunernas bedömning av tillräcklighetsnivån på de tillhandahållna missbrukartjänsterna, medeltal per regionförvaltningsområde och för hela landet.

Tabell 7.6.7. Kommunernas bedömning av tillräcklighetsnivån på socialservicen, medeltal per regionförvaltningsområde och för hela landet.

Tabell 7.6.8. Kommunernas bedömning av om hälsotjänster tillhandahålls i kommunen. De kommuner som svarade ”Tjänsten finns i kommunen”, anges i procent, jämförelse av regionförvaltningsområden.

Tabell 7.6.9. Kommunernas bedömning av tillräcklighetsnivån på de tillhandahållna hälsotjänsterna, medeltal per regionförvaltningsområde och för hela landet.

Tabell 7.6.10. Tillräcklighetsnivån på de tillhandahållna missbrukartjänsterna, medeltal per regionförvaltningsområde och för hela landet.

Tabell 7.6.11. Tillräcklighetsnivån på de tillhandahållna boendetjänsterna, medeltal per regionförvaltningsområde och för hela landet.

Tabell 7.6.12. Bedömning av de kollektivtrafiktjänster som står till buds i kommunen med tanke på att användarna är unga, medeltal per regionförvaltningsområde och för hela landet.